I

Du talade om mycket
om killar du gillat
och mitt kärleks tycke
var i svarte natt
långt långt försnillat

det var kallt och himlen tystna
där stjärnor lyssna i gross
där gick vi längs frysvatten
som flammande bloss
i den eviga natten

vi talade om det lättsamma försiktiga
om allt utom det sanna och riktiga
för jag ville leva och införliva
med hjärtat kallt och natten ledig
att andas och giva
till flickan bredvid

men träden speja med hattar av snö
som lyssnar till vårt löjliga spel
när allt gick så fel
för på min tunga låg korta livets frö
som måste till dess varma del
för att inte dö

men ordet stanna och tystnad rann
för ord har inga vingar
och livet ingen famn
för han som ser
kvadrater i ringar

så ord får vänta litet till
nu skall tiden stå still
för på det svarta himlabladet
jag såg en fjärran värld
där ordet inte var förtaget

där jag vann det fördömda slaget
med kärleksordets svärd,
där såg jag inget varför eller om
i natthimlens fjärran värld
var hon kär i honom.

II

Hon gick så kallt
utan de vackra ögonens blick
utan en enda mening
i kylan och vinterns förening

i utdragna sekunder
under nattskyn mulen
jag längtade efter en liten
om än liten och förstulen

men här osas av drummel
osäkerhet och flum
och i mitt uppgivna mummel
stod drummeln löjlig och stum

men det var väl lagen
tystnaden och de tappra hjärtslagen
en tår som rann nedför kragen
rann så säkert som lagen

ack, att be efter en liten
fattig kyss från överflödet
som torra fattiga bitar
av smulorna från brödet

så i de eviga åren
här torkar nu tåren
som droppen i dragen
som blixten mot hagen.