Jag hade aldrig tyckt om att gå på begravningar. De är så trista och tråkiga och dessutom är väl kyrkor lite väl överdrivna byggnader? Jag hade aldrig tyckt om att röka cigaretter heller. Ändå gjorde jag båda dessa saker just nu. Jag stod utanför kyrkan, trotsigt tillbakalutad mot porten och lät cigarettröken glida ut ur min näsa och mun. Det brände skarpt till i halsen och smakade förkastligt i mun. Sade jag förresten att jag aldrig hade tyckt om begravningar? De är så gråa, så lögnaktiga. Och som grädde på moset hade Guden – Guden jag inte trodde på – skänkt oss ett ovanligt sorgset regn som föll mot kyrkogårdens björkkronor. Kyrkogården försvarades plikttroget av björklöven, som lät de fallna regndropparna rulla ned, liksom kontrollerat, mot grusgångar och gravar.

Det sägs ju att alla sörjer på sitt eget sätt. Men varför ska man då markera slutet på ett liv med en så enformig tradition, där varje jordsänkning är så pass lik den andras? Hade jag fått välja själv hade det inte varit någon begravning idag, alla hade fått stanna hemma, slippa klä upp sig. Jag tror också att det finns vissa människor som tycker om begravningar enkom för den gammalmodiga klädkoden. Vilka bedragare, dessa! Jag hävde upp mig med fötterna och gluttade in genom fönstret, till den långsamma ceremonin. Männen bar svarta byxor med sylvassa pressveck och på alla de vackra kvinnorna sträckte sig det svarta sorgfloret över axlar och ansikten. Prästen sträckte händerna högt mot församlingen och yrade om konstigheter, med citat med alltför långa ord.

Jag sänkte mig från fönstret och vände mig om igen. Inte en chans att jag gick in dit, inte en chans säger jag! Hellre stod jag här och tittade ut mot åkrarna som fyllde mitt synfält. De hade valt en avlägsen plats för begravningen, en plats utan människor. Det var tur för mig; jag hade aldrig tyckt om folkmassor. Det var dock svårt dessa dagar, alltså att hitta platser som inte var överbefolkade. Men här hade de lyckats. Det svävade en känsla runt den här platsen, en känsla som hade blivit mer och mer sällsynt på senare dagar: Fridfullhet. Att begravningen skulle vara just här – i ett tomt ingenmansland – kunde väl också bero på att gravstenar inne i städerna var dyra, och gravstenen hade tydligen varit ett måste för de sörjande. Jag vet inte vad de hade låtit inrista på stenen. Förhoppningsvis någonting slagkraftigt och poetiskt, till exempel ”Skatorna flyger sin väg” eller ”Klockan klämtade sina sista slag”. Om några timmar skulle den resas, kyrkoherdarna hade förberett gravplatsen som nu kantades av ett handbyggt staket, en bit där bort till höger.

Cigaretten hade blivit kort och ful och bränt mina fingrar, men jag klarade mig utan några större skråmor och slungade fimpen mot gruset där den snart försvann. När jag hörde att prästen började predika nonsens om frid på jorden och vatten och vin, fnös jag till – av ren källkritik – och bestämde mig för att strosa längs grusgångarna istället.

Linjerna i grusgångarna var föredömligt krattade, så jag trippade med atletisk lätthet för att inte rubba perfektionen. Väl framme vid den tilltänkta gravplatsen hade några kyrkoherdar ställt sig och börjat gräva med rejäla handspadar. Jag stod där nonchalant med händerna i fickorna och bara glodde, som om jag var deras chef. Jag sträckte mig bakom örat och plockade fram min sista cigarett och tände. Jag drog ett ungdomligt halsbloss, men hostade omedelbart upp röken, barnsligt men obemärkt. Rökplymen delades upp av regndropparna, och kvar i luften låg endast ett vitt damm. Ingen av gravgrävarna skänkte mig så mycket som en blick, de var koncentrerade – eller var de bara avtrubbade av ett makabert yrke? – och grävde nedåt i jorden, mot tystnaden och kylan. Nedåt mot mörkret.
Jag gick vidare i den stora labyrinten av gångar och gravar. Somliga stenar var uråldriga och välkomnade en respekt jag inte riktigt visste hur jag skulle bemöta; skulle jag knäböja inför de fordomdags människorna eller bara gå slappt förbi och således ignorera all den ångest de en gång haft, och all den glädje som de en gång kände för så länge sedan? Och ja, jag vet: om jag nu inte trodde på en Gud fanns det väl egentligen ingen anledning att våndas över alla dessa frågor, men jag ville inte ta några onödiga risker idag. Med en vördnad lika orutinerad som allvarlig lät jag därför min blick falla mot Konrad Flinck (1732–1756) samtidigt som jag tog händerna ur fickorna, oroligt och ryckigt, som om jag när som helst kunde träffas av en stöt. Svarta moln hopade sig ju förresten över mitt huvud, så i vilken sekund som helst kunde kanske jag träffas av en blixt och lämnas kvar som en hög av virvlande aska om jag inte uppförde mig. Jag hälsade på stenarna, de sista påminnelserna som fanns kvar av Hedda Silverstål (1645–1698), Erik Torpare (1863–1915) och Axel von Himmelstierna (1673–1728). Jag undrar om någon osäker yngling – som jag – skulle komma fram till min grav och nicka respektfullt mot min sten, om två sekels tid? Det hade varit något det! Regndroppar studsade mot min svarta kavaj och upplöstes åt alla håll, och jag kände mig underligt fridfull och hemmavid, här vid gravarna.

I andan av min nyvunna stämning fick jag för mig att jag skulle plocka en blombukett att ha med mig tillbaka till kyrkan. Jag hade nämligen på senare tid insett att alla de fina personer som har funnits i mitt liv ofta haft en egenskap gemensamt. Tro inte att det handlar om någon djupsinnig egenskap, som att bry sig om sina medmänniskors känslor eller kunna spela vackert på ovanliga musikinstrument. De fina personerna kunde handskas med blommor. Sådana människor ser man ofta kringgåendes med blommor, gröna kvistar och stjälkar. Deras hem är ymniga av blom, och nätta vaser i skiftande färger står överallt och dekoreras deras tillvaro. Vad kunde jag göra för att bli som dem?
Jag spanade runt i mitt grönsvenska panorama och fick för mig att gå ut ur gravgården, över den gamla grusvägen och in i skogsdungen där borta vid bäcken. Och hör och häpna, jag gick över vägen, hoppade över diket, drog undan de tunga snåren, och möttes av ett mäktigt liljekonvaljerike. Och jag hade kommit till dess huvudstad! Av någon anledning fylldes jag av en primitiv glädje, sprang in mot mitten av riket och hukade mig över liljekonvaljeklungorna. Jag plockade flitigt. Ett, två… tre, fyra. Fem, sju, åtta… femton. Fåglar kvittrade och man kunde nätt och jämnt höra kvistar som bröts långt där borta, när vilda djur trampade ned i marken. Solen sällade sig till massorna, ljusstrimmor gjorde sitt bästa för att genomborra de svarta molnen och tryckte sig envist igenom den täta skogen. Dess värme mötte slutligen mina kinder. Hmm, värme.

Jag har alltid hatat begravningar, men den här buketten kompenserade litet, för gråheten och tristessen borta vid kyrkan. Jag vill inte skryta, men denna bukett var verkligen enastående! Jag tryckte girigt ned min pollenallergiska näsa mot blommorna, åh så gott de luktade, ljuva liv. Dock ville jag såklart inte komma för sent till kyrkan, till pladdret om religion och illusioner, så jag började gå tillbaka till de sörjande, med buketten i min hand. Skogsmarkerna var förrädiska och jag tog noggranna steg över marken, vägrade snubbla i dessa kläder. När jag väl kommit ut ur liljekonvaljernas rike – med barr över kroppen och knoppar i håret – tittade jag åter mot den tilltänkta gravplatsen. Man kunde nu nätt och jämt se grävgubbarnas spegelblanka hjässor, och deras axlar som guppade medan de grävde. Nedåt i jorden, mot tystnaden och kylan. Nedåt mot mörkret.
Några personer tog tunga steg ur kyrkan, jag kanske hade varit borta lite väl länge, men ingen hade nog problem med att jag dröjde lite. Hela tiden kunde man höra prästens tal, orden som överröstade vindar och naturens brus. Ett par personer längst fram bar kistan på axlarna och såg allmänt missmodiga ut. Prästen stod framför kistan och bar sitt korshalsband som på ett hypnotiserande vis gungade fram och tillbaka över buken medan han sakta började gå bortåt. Nu var alla ute ur kyrkan och prästen upphörde med sina latinska idiom och bibliska meningar om efterlivet. Allting tystnade. Processionen flöt trögt fram över gångarna, gravgrävarna med de blanka hjässorna var uppe vid marken igen, och det tysta mörkret var förberett för evigheten.

Kyrkan var mycket gammal. Dess område flankerades av gula hagar, hästar och andra djur som i lugnt bidade sin tid. Jag såg tillbaka mot skogen där jag nyss varit, och kunde nu se enstaka liljekonvaljer som hade hamnat fel och växte utanför den täta dungen, liksom ett smakprov på vad som fanns innanför rikets gränser. En smal grusväg gick utmed kyrkogården. Den låg tom och öde, liksom alla förfallna gårdar som kunde skönjas bortanför åkerfälten. Ingen i begravningsprocessionen dristade sig till att säga något, allt som nu hördes var kyrkoklockans mjuka klämtande och det var tillräckligt. Tårar formades motvilligt i folkets ögon och lade sig tunga mot damernas silkesflor och herrarnas vita kragar. Vinden visslade i hagarna och dirigerade takten, mot gravens tysta mörker.
När processionen väl var framme – det kändes som åratal – lade bärarna ned kistan på det gröna gräset. Kistlocket stod öppet och tiden började komma till sitt slut. Min kropp var nu bara ett lösligt damm. Allt detta damm, det flöt runt mig och lämnade spår var jag än rörde mig. Vad skulle jag göra med min blombukett? Jag lade den vid mina anhörigas fötter. Det gjorde inte så mycket; buketten var ändå mer eller mindre påhittad. Prästen återupptog sitt jämna tal. Kolsvarta skator övervakade mig från kyrkans ärggröna tak, deras blickar var befallande och deras klor var vassa. De kunde inte tvinga mig! Men mitt damm föll sakta nedåt, mot locket och ned i kistan. Det var skönt att ligga ned. Kanske fanns Guden trots allt.
De gamla männen med de spegelblanka hjässorna iordningställde nu repen. De sade några ord till varandra och nickade sedan till mig, vördnadsfullt och frågande. Jag nickade jakande och lika vördnadsfullt tillbaka, och kistan började sjunka, hjässorna försvann.

Det var sommar, och kyrkoklockan spelade sin melodi i den varma luften. Det vackra ljudet flög hastigt över åkrarna, över till liljekonvaljerikets huvudstad, sedan mot gårdarna och föll slutligen tillbaka ned till mig, sedan tystnade allting. Skatorna flyger sin väg. Kanske finns Guden trots allt. Stenen reser sig, och kyrkoklockan klämtade sina sista slag.