En början, att erkänna, sa han
att förmodligen, ganska klart
tappade känslor för verklighet

I en ensamhet som luktar syrebrist och fnasig hud
sitta, stirrigt och rita åttor i åttor
att skriva RIO i skrivstil, om och om igen
att monotont krama väskan i knäet
för att känna dunster av gamla kvitton och urtappade pastiller,
kanske läkorol, sa han
Ja alltså
barnsliga tvångshandlingar

Jorsåatte, sa han
men det är på allvar, sa han
blodet kan rusa hit och dit
samtidigt som andan har fastnat i halsen
som en köttbit, dåligt tuggad
alldeles för snabbt svald

Det är min arvedel, ångesten alltså, sa han
samt fettvalkar, ögonpåsar och diabetes

Sexigt!

Pekade sedan på artikeln om poeten Johan Jönsson
"..Semiosfären blir en sorts biosfär, vår första natur, och vi vet inte riktigt hur vi ska orientera oss i den"

Sen gick han ut på balkongen
trampade några gånger i sina våta strumpor
gungade lite på knäna
" Allt jag vill
är att vara en hejare på bongotrumma
Vad vill du excellera i? "
Ett sätt att hitta sammanhang med alla
och svepte med handen över vyn

KASAM!

och mindes sedan
med händerna hängandes vid sidorna
att alla i staden är redan sammankopplade
via kloakerna