bottnen av min trängsta ravin
härskar hopplöshetens grådask
himmelsspringan nätt och jämt
ur skuggriket slingrar rankor som
ravinens inneboende klaustrofobi järnklo klöser mitt bröst
jag med vag hågkomst
av en länge sen fläddrande låga
för en nanosekund återkomst dit
kisar jag åter dolda lågan
nålstick i universums svarta sammet
speglar som ögonöppnare
en omfamning bortom norrsken
och ljuset översvämmar mörkret