Herdens tankar, Skaparens öga och Krikonträdet
Det var en kylig kväll, och den sprakande brasan kastade långa skuggor på den timrade stugans innerväggar. Rim satt lutad mot en sten medan Jaramald, med sin stav i handen, blickade in i lågorna. Hans ansikte var allvarsamt men samtidigt mjukt, som om han bar på en hemlighet han snart skulle dela.
"Rim," började han, "det finns en gammal berättelse som inte alla känner till. Den handlar om Herden, om Skaparens öga, och om det mystiska Krikonträdet som en gång sägs ha vuxit i hjärtat av världen. Vill du höra den?"
Rim, nyfiken som alltid, nickade. "Berätta, Jaramald."
Jaramald tog ett djupt andetag och började:
"Det sägs att i tidernas början, när världen fortfarande formades, vandrade en Herde genom ett tomt och ändlöst landskap. Herden var ensam, men han bar med sig en ovärderlig skatt – en gnista från Skaparens öga, den kraft som gett liv åt allt. Denna gnista var ljuset i mörkret, en låga som aldrig slocknade.
Herden visste att han hade ett uppdrag: att plantera ljuset någonstans där det kunde växa och bli något större, något som kunde ge världen liv och mening. Men uppgiften var inte enkel. Landskapet var kargt och ogästvänligt, och varje steg han tog tycktes föra honom längre från sitt mål."
Jaramald reste sig långsamt och höjde staven mot lågorna, som om han ville förstärka sina ord.
"Efter många år av sökande fann Herden en plats som talade till honom. Det var en liten glänta, skyddad av höga berg och omgiven av en djup tystnad. Där, i jord som var både bördig och ren, planterade han gnistan från Skaparens öga. Från denna gnista växte Krikonträdet, ett träd som var unikt i sitt slag."
Rim lutade sig framåt, fängslad av berättelsen.
"Vad var det som gjorde trädet så speciellt?" frågade han.
Jaramald log och fortsatte:
"Krikonträdet var inte som andra träd. Dess rötter sträckte sig djupt ner i marken, så djupt att de rörde vid världens hjärta. Dess grenar nådde upp till himlen och bar frukter som skimrade som stjärnor. Men det var inte bara dess utseende som gjorde det märkvärdigt. Trädet hade en gåva: det kunde höra tankar och känna människans innersta önskningar. Det var sagt att den som åt av dess frukt skulle få insikt i både sitt eget hjärta och världens dolda sanningar."
Han pausade och såg på Rim med en intensiv blick.
"Men denna gåva var också en prövning. För att trädet skulle fortsätta att leva och ge frukt krävdes balans. Herden förstod detta, och därför blev han dess väktare. Han såg till att bara de som var värdiga fick smaka av frukterna. Han vägledde de förlorade och lärde dem att Skaparens öga, gnistan som gett trädet liv, också fanns inom dem."
Rim rynkade pannan. "Vad hände med Herden och trädet?"
Jaramald sänkte blicken mot elden.
"Det sägs att Herden till slut blev ett med trädet. Hans själ smälte samman med dess rötter, hans tankar med dess löv. Men när människan förlorade tron på sig själv och på balansen i världen, försvann Krikonträdet. Kanske dog det, kanske gömde det sig. Vissa säger att dess frön fortfarande finns kvar, dolda i jordens djup, och att det en dag ska återvända när världen åter är redo för dess gåvor."
Han satte sig ner och lät staven vila mot marken.
"Så, Rim, vad tror du denna berättelse vill säga oss?"
Rim funderade länge innan han svarade. "Kanske... att vi alla bär en gnista av Skaparens öga inom oss, och att det är vårt ansvar att vårda den? Att hitta balansen i oss själva och världen omkring oss?"
Jaramald log, ett uttryck av både stolthet och hopp.
"Precis så, min pojke. Men glöm aldrig att balans inte är något du en gång finner och sedan har för evigt. Det är något du ständigt måste skapa och bevara, precis som Herden gjorde med Krikonträdet. Och det är en del av din väg, Rim, att hjälpa andra att finna sin gnista och att hålla världen i balans."
Brasan sprakade till, och i tystnaden som följde tycktes berättelsen lämna ett avtryck som skulle stanna hos Rim för alltid.