**Jaramalds svar om Marak Kamarkasia**
Det var sent på kvällen, och natten låg tung över den lilla stugan där Rim och Jaramald satt vid elden. Rim hade länge velat fråga, men det var först nu, när lågornas dans kändes trygg, som han vågade.
"Jaramald," började han försiktigt, "vem är egentligen Marak Kamarkasia? Jag har hört så många historier, men de är alltid vaga. Vad är det för mörk kraft som kallas Toom Zoom, och varifrån fick hon den? Och varför blev hon utvisad från Jarmodastammen?"
Jaramald lyfte blicken långsamt från elden. Hans ögon speglade lågornas rörelse, och hans ansikte blev plötsligt allvarligt, nästan sorgset.
"Marak Kamarkasia..." började han, och hans röst bar en tyngd som om han just sagt ett namn vars kraft kunde väcka gamla minnen. "Hennes historia är lika tragisk som den är farlig, Rim. Hon var en gång en medlem av Jarmodastammen, en folkgrupp som levde i djupt samförstånd med naturen och som hade en stark koppling till det heliga trädet i Mårolån. Men Marak, redan som ung, sökte något annat. Hon var rastlös, fylld av frågor som ingen kunde besvara och en törst efter makt som hon inte kunde förstå."
Han pausade, som om han vägde sina ord noga.
"Det sägs att det var i Mårolåns skuggiga djup som hon mötte Toom Zoom, en kraft som inte är av denna värld. Toom Zoom är inte bara en kraft; det är ett väsen, en uråldrig skugga som rör sig mellan världarna. Ingen vet riktigt vad Toom Zoom är – vissa säger att det är en rest från tiden före människans cykler, andra att det är ett fragment av skapelsens mörkaste tanke. Vad vi vet är att den som söker dess kraft betalar ett pris, och det priset är alltid själen."
Rim rynkade pannan. "Så hon... gav upp sin själ för makt?"
"Ja," svarade Jaramald tungt. "Men det var inte så enkelt. Toom Zoom ger inte kraften frivilligt. Marak genomgick prövningar i Mårolåns skogar, prövningar som bröt henne och sedan byggde upp henne på nytt – men inte som den hon en gång var. Det sägs att hon tog emot kraften från Toom Zoom för att skydda sin stam mot en fiende som hotade deras överlevnad. Men när faran var över, fanns kraften kvar, och den började förtära henne. Hon blev arrogant, såg sig själv som mer än människa. Hennes stam insåg till slut att hon inte längre var en av dem, att hon blivit något annat. Något farligt."
Rim såg på honom med oro i blicken. "Så de utvisade henne?"
"Ja," svarade Jaramald. "Men det var inte ett enkelt beslut. Hon hade räddat dem, men priset var för högt. De såg i henne en skugga som inte längre kunde lita på människors hjärtan. Hon lämnade Jarmodastammen med en förbannelse i sitt hjärta och ett hat mot de som hon ansåg hade förrått henne."
Jaramald såg in i elden, hans röst nu mer dämpad.
"Rim, Marak är inte bara farlig för att hon bär Toom Zooms kraft. Hon är farlig för att hon fortfarande är människa, djupt därinne. Hennes hat, hennes längtan efter hämnd, är det som gör henne oförutsägbar. Hon är både offer och förövare, och hon kämpar mot ett mörker som hon inte längre kan kontrollera."
Rim satt tyst en stund, försökte förstå vad allt detta betydde.
"Tror du att hon kan besegras?" frågade han till slut.
Jaramald suckade djupt. "Ingen makt är oövervinnerlig, inte ens Toom Zoom. Men att möta Marak handlar inte bara om att slåss. Det handlar om att förstå vad det innebär att vara människa, och om att påminna henne om den gnista av ljus som hon en gång hade. Men det, Rim, är en av de svåraste prövningarna du kommer att möta."
Lågorna fladdrade som om de svarade på Jaramalds ord, och en kyla tycktes svepa genom rummet. Rim visste då att Marak Kamarkasia var en del av den skugga som han en dag skulle behöva möta – och kanske, på något sätt, försöka rädda.