Då våren kom var det åter dags med byggprojekt. De hade gemensamt gjort en altan året innan och nu skulle ett större projekt komma att bli aktuellt.



Rim och Jaramalds gemensamma projekt

En dag, när de satt vid bergets kant och såg ut över Månljussjön, fick Rim en idé.

"Vi borde bygga en kvarn," sade han plötsligt. "En mjölkvarn, så att vi kan mala kornet från fälten nedanför."

Jaramald skrattade till, en djup och hjärtlig ton som ekade över berget.

"En kvarn, säger du? Varför inte! Låt oss bygga en kvarn, Rim."

Och så började deras gemensamma projekt. Under flera veckor arbetade de tillsammans, högg timmer, formade stenar och byggde den första kvarnen i Lancala. Det var ett hårt arbete, men också ett som band dem ännu närmare varandra. Jaramald var imponerad över Rims beslutsamhet och uppfinningsrikedom, och Rim fann en djup tillfredsställelse i att arbeta med sina händer och se hur kvarnen tog form under hans och Jaramalds gemensamma ansträngningar.

När kvarnen slutligen stod färdig, var det inte bara en byggnad. Det var en symbol för deras vänskap och deras gemensamma vision. Med kvarnen kunde de mala korn till mjöl och försörja sig själva, men den blev också en plats dit människor från dalen började komma för att byta varor och söka råd.
Det blev en omtyckt och välbesökt plats som med tiden formades till ett ställe dit man kom för att lära sig nya saker genom att studera andras färdigheter. Man döpte stället till Kvarnhjulet och det blev Norra lansalas första låroinrättning.

Den gamla och den unga, mästaren och eleven, hade skapat något bestående tillsammans. Och i skuggan av Norrberget, med den klara Månljussjön vid deras fötter, fortsatte de att förbereda sig för det större öde som väntade dem båda – att rädda Lancala från den mörka framtiden som hotade.


Trädets mytiska cirklar enligt Jaramald

Vid Wodden Dammyn, där vinden bar en viskning av uråldrig kunskap, reste sig Jaramald bredvid den mäktiga eken och talade med en röst som tycktes vibrera i takt med jordens hjärtslag. Hans blick var fast, som om han såg något långt bortom världen Rim kände till.

"Rim," började han, "Trädets väg är mer än bark och rötter, mer än grenar och löv. Det är en karta över människans själ och hennes plats i universum. Låt mig visa dig dess hemlighet."

Han drog upp sin stav och ristade långsamt fyra cirklar i marken, tre i en triangel och en som omslöt dem alla.
"Detta är Trädets cirklar, som representerar helheten i livet och förståelsen. Varje cirkel är en del av dig – av oss alla – och de hålls samman av den fjärde, den som ingen ser men som är grunden för allt."

Jaramald pekade på den högra cirkeln, vars kontur glödde svagt i det milda solljuset.
"Denna, min pojke, är den högra hjärnhalvan – intuitionens och kreativitetens boning. Här bor drömmarna, visionerna och känslan av att något större vakar över oss. Det är i denna cirkel som konst, musik och fantasi föds, likt floder som rinner ur en urkälla. Det är högerkronan, vinden som svävar genom trädet."

Hans finger vandrade till den vänstra cirkeln.
"Denna är den vänstra hjärnhalvan – förnuftets och logikens hemvist. Här finns det rationella, det som väger och mäter, det som bygger och räknar. Det är jordens stabilitet, det som håller trädet rotat och fast, så att det inte välter i stormen. Men utan balans med den högra cirkeln blir även det rationella en fälla, för all logik utan känsla är kall och död."

Han pekade sedan på den mittersta cirkeln, högt upp mellan de två andra.
"Detta är Kronan, den Allsmäktige, den eviga kraften som förbinder oss med stjärnorna. Denna cirkel är Trädets själ, vår koppling till det gudomliga och det oförklarliga. Här, i höjden av vår existens, bor vår förmåga att förstå meningen med livet och att finna ljus även i de djupaste mörker."

Jaramald stannade upp och såg Rim djupt i ögonen innan han pekade på den fjärde cirkeln, den som omslöt alla tre.
"Men ingen av dessa cirklar kan existera ensam. Den fjärde cirkeln – denna stora, osynliga sfär – är medvetandet, det som håller allt samman. Det är denna cirkel som gör oss till mer än bara delar. Det är här trädet får sin krona, där rötter och grenar möts, och där balans skapas mellan känsla, förnuft och tro. Utan medvetandet skulle vi vandra som blinda, splittrade och förlorade."

Han reste sig långsamt och såg upp på den mäktiga eken ovanför dem.
"Det sägs i urtida myter att Trädet en gång föll när människan glömde sin fjärde cirkel. Hon övergav sitt medvetande för att enbart lyssna till en av de andra – och världen blev en plats av krig och kaos. Det är din uppgift, Rim, att lära dig förstå Trädets cirklar, att skapa balans i dig själv och att vägleda andra. Bara då kan världen åter finna sin harmoni."

Rim stirrade på cirklarna i marken och försökte förstå deras fulla betydelse.
"Men Jaramald," frågade han till slut, "hur ska jag veta när jag har balans?"

Jaramald log kryptiskt och lade en hand på pojkens axel.
"Balans är inget du finner, Rim. Det är något du skapar, varje dag, i varje val. Kom ihåg detta: Trädets väg är inte en destination, utan en resa. En resa som kräver både styrka och ödmjukhet."

Med de orden steg han åt sidan och lämnade Rim att fundera över Trädets mytiska cirklar och den stora uppgift som väntade honom.



Jaramald ger Rim amuletten Trädet

Efter många månader vid Jaramalds sida, fyllda av läror om ödmjukhet och den mjuka vägen, når Rim en kväll ett ögonblick av insikt. I skenet av en stilla eld sitter de tillsammans, omgivna av den fridfulla stillheten vid bergssidan. Den mjuka vägen, som Jaramald kallar den, har varit en resa där Rim fått lära sig att makt inte alltid ligger i styrka, utan i ödmjukhet och förståelse.

Jaramald tittar länge på Rim, och ser något i hans blick som han har väntat på. Efter en stund tar han fram en gammal, vacker amulett: Det här är urträdet där Herden sitter fastväxt. Amuletten har ett träd med en människoliknande kropp inväxt i stammen vilket går att urskilja svagt i eldskenet. Jaramald håller fram den till Rim, som ser på den med vördnad.

"Denna amulett har en lång historia och har beskyddat många före dig," säger Jaramald mjukt. Detta är symbolen livsträdet.

Rim tar emot amuletten försiktigt, nästan som om han vore rädd att skada den. Jaramald ler, tydligt stolt över honom, och säger: "Nu, Rim, är du redo att fortsätta din väg. Duvan Menini ska komma och leda dig när du tvivlar, men minns alltid vad du lärt här – att följa trädets väg."

Rim bär amuletten med stor respekt, och i detta ögonblick känner han att han har vuxit. Han förstår att Jaramalds gåva inte bara är ett bevis på hans lärdomar, utan också en länk till den väg han nu är kallad att vandra.