Då våren kom var det åter dags med byggprojekt. De hade gemensamt gjort en altan året innan och nu skulle ett större projekt komma att bli aktuellt.



Rim och Jaramalds gemensamma projekt

En dag, när de satt vid bergets kant och såg ut över Månljussjön, fick Rim en idé.

"Vi borde bygga en kvarn," sade han plötsligt. "En mjölkvarn, så att vi kan mala kornet från fälten nedanför."

Jaramald skrattade till, en djup och hjärtlig ton som ekade över berget.

"En kvarn, säger du? Varför inte! Låt oss bygga en kvarn, Rim."

Och så började deras gemensamma projekt. Under flera veckor arbetade de tillsammans, högg timmer, formade stenar och byggde den första kvarnen i det som senare skulle kallas för kvarnbyn i norra Lancala. Det var ett hårt arbete, men också ett som band dem ännu närmare varandra. Jaramald var imponerad över Rims beslutsamhet och uppfinningsrikedom, och Rim fann en djup tillfredsställelse i att arbeta med sina händer och se hur kvarnen tog form under hans och Jaramalds gemensamma ansträngningar.

När kvarnen slutligen stod färdig, var det inte bara en byggnad. Det var en symbol för deras vänskap och deras gemensamma vision. Med kvarnen kunde de mala korn till mjöl och försörja sig själva, men den blev också en plats dit människor från dalen började komma för att byta varor och söka råd.
Det blev en omtyckt och välbesökt plats som med tiden formades till ett ställe dit man kom för att lära sig nya saker genom att studera andras färdigheter. Man döpte stället till Kvarnhjulet och det blev Norra Lancalas första låroinrättning.

Den gamla och den unga, mästaren och eleven, hade skapat något bestående tillsammans. Och i skuggan av Norrberget, med den klara Månljussjön vid deras fötter, fortsatte de att förbereda sig för det större öde som väntade dem båda – att rädda Lancala från den mörka framtiden som hotade.





Jaramald ger Rim amuletten Trädet

Efter många månader vid Jaramalds sida, fyllda av läror om ödmjukhet och den mjuka vägen, når Rim en kväll ett ögonblick av insikt. I skenet av en stilla eld sitter de tillsammans, omgivna av den fridfulla stillheten vid bergssidan. Den mjuka vägen, som Jaramald kallar den, har varit en resa där Rim fått lära sig att makt inte alltid ligger i styrka, utan i ödmjukhet och förståelse.

Jaramald tittar länge på Rim, och ser något i hans blick som han har väntat på. Efter en stund tar han fram en gammal, vacker amulett: Det här är urträdet där Herden sitter fastväxt. Amuletten har ett träd med en människoliknande kropp inväxt i stammen vilket går att urskilja svagt i eldskenet. Jaramald håller fram den till Rim, som ser på den med vördnad.

"Denna amulett har en lång historia och har beskyddat många före dig," säger Jaramald mjukt. Detta är symbolen livsträdet.

Rim tar emot amuletten försiktigt, nästan som om han vore rädd att skada den. Jaramald ler, tydligt stolt över honom, och säger: "Nu, Rim, är du redo att fortsätta din väg. Duvan Menini ska komma och leda dig när du tvivlar, men minns alltid vad du lärt här – att följa trädets väg."

Rim bär amuletten med stor respekt, och i detta ögonblick känner han att han har vuxit. Han förstår att Jaramalds gåva inte bara är ett bevis på hans lärdomar, utan också en länk till den väg han nu är kallad att vandra.