### ****

Vinden ven genom Norrbergets klippiga dalgångar när Rim stod med benen brett isär, knäna lätt böjda och blicken fäst på Jaramald. Den gamle mannen höll ett enkelt träsvärd i handen, men hans hållning var stadig som en ek, och ögonen granskade Rim med en skarp blick.

– **Håll greppet fastare, men utan att krampa. Svärdet ska vara en förlängning av din arm, inte en klump i din hand,** sade Jaramald och slog lätt mot Rims vrist med sitt eget svärd.

Rim bet ihop och justerade sitt grepp. Han var van vid fjärilsfolkets snabba rörelser och deras jakttekniker, men svärdets tyngd och de breda huggen var något nytt. Jaramald hade sagt att han måste lära sig att slåss på fler sätt än ett, särskilt om han en dag skulle möta kung Helvas eller Romus i strid.

– **Anfall!** röt Jaramald plötsligt.

Rim höjde sitt svärd och kastade sig framåt, men Jaramald vek undan som om han förutsett varje rörelse. Med ett svepande slag slog han undan Rims svärd och tryckte den trubbiga eggen mot pojkens bröst.

– **Du tänker för mycket. Låt kroppen reagera. Känn vinden, marken, motståndarens rörelser. Svärdskonst är mer än styrka – det är att förstå flödet i striden.**

Rim svalde och nickade. Han tog ett djupt andetag, rätade på sig och gick åter i gardställning. Den här gången väntade han inte på en signal utan attackerade direkt. Jaramald log knappt märkbart när han såg förändringen.

– **Bra, pojk. En gång till!**

Så fortsatte träningen i timmar, tills skuggorna blev långa och Rim knappt kunde lyfta sitt svärd. Då först lade Jaramald ner sitt eget och klappade honom på axeln.

– **Du har fallenhet, Rim. Men kom ihåg – ett svärd är bara ett verktyg. Det är handen och hjärtat som avgör segern.**

Rim såg på sin mästare, andfådd men fast besluten att bli starkare. En dag skulle han behöva använda allt Jaramald lärde honom. Och den dagen fick han inte förlora.