Den svarta stenen och den vita duvan

Jaramald satt på sin vanliga plats vid elden, där lågorna kastade dansande skuggor över väggarna. Rim hade just lagt den svarta stenen i sin handflata, kände dess kyla och tyngd. Den såg ut som en vanlig sten, men han visste att den bar på en gammal kraft, precis som den vita duvan Beatrice bar i sin amulett.

"Det är lätt att tro," började Jaramald, "att ljuset alltid måste segra över mörkret, att den vita duvan är ren och god medan den svarta stenen bär ondskans tyngd. Men det är en farlig tanke."

Rim såg frågande på honom.

"Farlig?"

"Ja." Jaramald snurrade stenen mellan sina fingrar. "För i verkligheten är inget av dem helt utan den andra. Se dig omkring – skuggorna finns endast där ljuset lyser. Och vad vore ljuset utan mörkret att kontrastera det?"

Rim nickade långsamt, men inom honom fanns en gnagande oro. "Så du menar att både jag och Beatrice… att vi behöver båda delarna?"

"Exakt." Jaramald lutade sig framåt. "Du bär den svarta stenen, precis som Beatrice bär duvan. Ni är delade, men skapade för att förenas. Ensamma kan ni kämpa, men tillsammans kan ni leda."

Rim kramade stenen hårdare. Han hade alltid sett sig själv som en ensam vandrare, en som måste bära tyngden av sitt öde utan att luta sig mot någon. Men nu insåg han att hans väg var sammanlänkad med Beatrices. Inte bara av blod eller profetior, utan av själva essensen av vilka de var.

"Så för att rädda Lancala," sade han långsamt, "måste vi förstå varandra, lita på varandra."

"Mer än så," svarade Jaramald med ett svagt leende. "Ni måste se varandras styrkor och svagheter. Förstå att ni är två halvor av samma helhet. Att om du försöker bära allt själv, kommer du att misslyckas."

Rim såg ner på stenen igen. Dess svärta tycktes djupare nu, som om den rymde något mer än bara mörker. Han tänkte på Beatrice, på hennes styrka, hennes mod – och på hur hon ibland såg världen med en klarhet han saknade.

"Jag förstår," mumlade han till sist.

Och för första gången på länge kände han sig inte lika ensam.