TROLLSLÄNDAN

Fryser i Vinterviken
- är allmänt okär
och ständigt sviken
Jag gråter och svär

- I andra ändan
av väderleken
dansar trollsländan
med kärleken -

Och varför är just jag
på en förfelad plats
som fylls av obehag?
Med full kraft tar jag sats

och landar utan ben
- men med sanslös plåga -
på den iskalla sten
som ställer en fråga:

Är kärleken död
som gammalt bröd?

Min hud är av läder
under fula kläder

Jag hör ej skriken
Bara självkritiken

och kanske kärleken
i de egna sveken

Jag fryser
så att det bränner
och ryser
men allt jag känner

är inte nervöst
bara meningslöst

Min kropp har isolerats
och själen har placerats

bland de känslolösa skratt
vilka formar något matt

som kryper
och stryper

mig långsamt inifrån
men det är detta hån

som slutligen
och äntligen

slår hårdare än jag tål
och ger ångesten ett hål

Jag kan nu bländas
av en trollsländas

himmelska hemlighet
och dess sköna dans
som nog alltid fanns
inuti min verklighet

Så jag blev aldrig sviken
av den kalla Vinterviken