Hårda smällar gör dig mjuk...
Trollsländan
TROLLSLÄNDAN
Fryser i Vinterviken
- är allmänt okär
och ständigt sviken
Jag gråter och svär
- I andra ändan
av väderleken
dansar trollsländan
med kärleken -
Och varför är just jag
på en förfelad plats
som fylls av obehag?
Med full kraft tar jag sats
och landar utan ben
- men med sanslös plåga -
på den iskalla sten
som ställer en fråga:
Är kärleken död
som gammalt bröd?
Min hud är av läder
under fula kläder
Jag hör ej skriken
Bara självkritiken
och kanske kärleken
i de egna sveken
Jag fryser
så att det bränner
och ryser
men allt jag känner
är inte nervöst
bara meningslöst
Min kropp har isolerats
och själen har placerats
bland de känslolösa skratt
vilka formar något matt
som kryper
och stryper
mig långsamt inifrån
men det är detta hån
som slutligen
och äntligen
slår hårdare än jag tål
och ger ångesten ett hål
Jag kan nu bländas
av en trollsländas
himmelska hemlighet
och dess sköna dans
som nog alltid fanns
inuti min verklighet
Så jag blev aldrig sviken
av den kalla Vinterviken