Februarisol, naivt ljus i sin karaktär.

Bussen på vägen hit, förbi Slottskyrkogården, här ligger farmor och farfar. Solen som lyser starkt i mina uttorkade ögon.

Tillbaka till min gamla hemstad, den som jag höjde till skyarna. Det var här jag fick min första depression. En charmig dialekt hjälper inte mot ockerhyra och psykisk misshandel.

Jag kommer ihåg mögel i källaren och eterniten på fasaderna. Jag kommer ihåg när vagnen gungade under färden till jobbet. Jag kommer ihåg hur mycket du kan svettas i en vinterjacka. Jag kommer ihåg 40 graders feber på Stigbergstorget och utskällningarna som jag fick när hon hade druckit för mycket igen. Jag kommer ihåg det kletiga golvet på Pustervik och hur jag aldrig ville gå därifrån.

Det var här som jag blev bäst i världen på att känna av stämningen i luften, om det skulle bli en bra dag, om det skulle bli en dålig dag och om jag skulle bli älskad eller inte.

Nu när februarisolen är här igen; med sin härliga attityd som skriker "Fuck you!" till gudarna så har jag slutit ett löfte med mig själv. Ett löfte att aldrig låta andra människor definiera om jag är värd att älskas eller inte.