Kvinnan går dröjande

det långa mörka håret utsläppt

korsar de blå lövens väg

lämnar träden tomma

bara stammarna står raka

svept i upplösningens grå filt

förgängelsen vid trädgårdsmuren

öppnar gräsen inför höstens ankomst

min anima vilar i en stilla lövhög

ringlar ihop sig som en rök av sömn

På den ogästvänliga planeten

står hjältinnan vid ett stup

det vilda mörkret väser hotfullt

förpuppad i underläppens kurva

tar hon till sitt mjuka bröst

hela situationen som sitt barn

besegrar ondskefulla väsen

med tveksamhet och empati

ännu en sten på stranden

blir bärare av mänskligt liv

Är det mannen som gör kvinnan

eller är det precis tvärtom

när eld och järn bestämmer

är tveksamhet en dygd

vem väljer först och vad blir kvar

kan ömhet bryta pansar

under någons nakna tårar

rostar vapenskrot på slagfältet

det finns en vila i försvinnandet

när glädjen genomlyser nattlampan

Du är en lysande morgonhäst

pastoral som en obäddad säng

dansar du i just den kjolen

som innefattar sommaren

jag hör bäckenets basuner

samla kroppen till ett språng

du är en grotta full av rövat guld

och jag är Pippi Långstrumps pappa

och om du så vore mörkrets hjärta

ville jag va´ del utav din svärta