Hon närmade sig den stora porten

förgylld med koppar slitna ornament. 
Hon föreställde sig det förlovade landet 

om och om igen satte hon sig ned med

böjd nacke gungandes på stol fingertoppar 

spretande igenom hår,

det var nåt visst med himlens mörker i år

kanske att hon kunde lösa upp knutarna

eller var de egentligen redan uppknutna 

närmade hon sig det förlovade landet

var hon i det 

var hon mitt i salighet ovetandes

det bruna lädrets tid, kampens kappa 

nedhasad över stolsrygg

Varför jagade hon bevis i brådska när 

dessa fanns att tillgå 

Himlen brusade under hennes fötter 

där hon vandrade i blindo 

tårna reste sig upp 

fotsulorna klev ned 

och så fortsatte det. Framåt.