En kvinna

En längtan

En dröm eller ett minne. 

Sakta lösgjorde sig dagen

Och sänkte ner den i en vacker turkos och rosa färgpalett, som speglades i hennes andäktiga ögon. 

Bröstkorgen hävde sig i en suck över skådespelet och hennes underläpp darrade till av rörelse och ögonen fylldes av känslor, som sakta rann ner på hennes kinder. 

Detta magnifika som hon satt åskådare till. En ensam publik över ridån till den sista akten hon regisserat och skrivit manuskriptet till och som hon nu satt och inväntade finalen på. 

La Grande Finale . 

Här skulle hennes kropp och själ förena sig med allt vackert hon upplevt. 

Sjön låg spegelblank framför henne och lockade och jämrade sig om vartannat över hennes okuvliga vilja. 

Den viskade otaliga minnen till henne. Drog henne sakta mot sig, samtidigt som vinden tröstlöst försökte föra henne tillbaka. 

Näckrosornas blomning började sakta sluta sig i takt med att solen sjönk igenom horisonten. 

Och hon tänkte stillsamt, att en vackrare epilog kunde hennes liv inte få. 

Hennes sökande var över och hon visste att hennes längtan snart skulle jubla över att äntligen få luta sig tillbaka. 

Hon satte sig på huk och drog handen genom vattnet. Älvorna hade sakta börja resa sig upp och dansade strax över sjöns yta. Dimmiga små flämtningar där kyla mötte den kvarvarande värmen. 

Hon reste sig upp och med en ny vördnad inför sin kropp och sitt Jag, började hon sakta, som en helig ritual utfördes, att klä av sig sin klädnad. 

Hon vek ihop kläderna och la dem tillsammans med sina smycken, på stenen intill henne. 

Om någon sett henne stå där, vit och naken i den mörkblåa skymningen, så hade de trott att de hamnat i en sagornas värld. 

Ett besynnerligt ljus låg som en svag dimma runt hennes kropp.
Trollskt, magiskt, utomjordiskt. 

Hon höjde sina armar och fingrarna utförde små snabba rörelser i håret, tills det föll ner som en ljus slöja, ner över ryggen. 

Hela hennes varelse utstrålade ren skönhet och hon såg både bräcklig och överjordiskt stark ut. Hennes ålder var utplånad och hon kunde vara allt från en ung kvinna till den äldre damen. 

Hennes tankar flackade inte längre. Hennes kropp tog tacksamt emot den sista brisen från vinden som dansade runt henne. 

Sen började hon sin vandring. 

Vattnets kalla omfamning fick huden att knottra sig, men la samtidigt ett lugn runt hjärtat. 

Fötterna sjönk ner i segmentet på botten och strax nådde sjöns yta, hennes midja. 

Då stannade hon plötsligt till och vred lite lätt på huvudet. Sträckte ut handen och knipsade snabbt av en näckros som hon tvinnade in i håret. 

Några steg till - sen såg man bara håret som flöt på vattenytan, med näckrosen flytande mitt i. 

Efter några sekunder försvann även det och ytan skvallrade snart ingenting om, vad som försiggick där under. 

Hon förundrades över bilderna som exploderade som en galen film innanför ögonen på henne. 

Den snabbspolades. Det gick bakåt för att sen kasta sig framåt flera år. 

Den stod stilla när sorgen högg tag i ett minne, men lösgjordes snabbt för att fortsätta till nästa, när hon genomfors av acceptans och förlåtelse. 

Hon drog in vattnet som vandrade i en skräckslagen färd ner i hennes lungor. En häftig reflex utlöstes och gjorde att kroppen vek ihop sig i kramp, för att i nästa stund veckla ut sig och lugnt vandra vidare ner längs med näckrosornas långa stjälkar.

Hennes inre röst blev svagare. Och hon kände en sista tanke fladdra till. 

Det var tacksamhet. 

Över livet och alla dess ögonblick som hon fångat in och bevarat. Och som hon nu förde med sig till allt hon hela sitt liv sökt efter. 

Hon öppnar ögonen och förnimmer….allt. 

Sjön svämmar över genom hennes ögon och hennes röst jublar fram sånger som färgar himlavalvet i universums alla obeskrivbara färger. 

Hon lyfts upp och landar med fötterna på ny mark. 

Hemma, tänker hon lyckligt, när hon känner alla armar hon saknat så, kärleksfullt omfamna henne. 

Jag är hemma….