”Hej, det var minsann inte igår”. 

Hon stannar förvirrat upp och möter min blick. Sen ljusnar den något då jag kan ana en igenkänning i hennes ögon. 

”Åhh, hej. Nej, det var ett tag sedan. Hur står det till med dig?” Frågar hon nyfiket och sveper med blicken över mig. 

Jag ler och känner en varm ömhet sprida sig i kroppen. Jag ser hur hon beskyddande låter sin ena hand vila på magen, som putar ut rätt rejält. 

”Jodå, det har hänt en hel del sen sist”, svarar jag lite dröjande. 

”Men du då? Du ser strålande ut”.

Hon ler och det lyser från hennes ögon. 

”Jaaa, suckar hon.” Tänk, för första gången någonsin så känner jag mig vacker”.
”Allt är liksom vackert nu”, suckar hon och klappar sig på magen. 

Jag skrattar till lite tyst. 

”Ja, jag minns precis hur det var”, säger jag och tittar på hennes händer som kärleksfullt rör vid magen hela tiden. 

”Jag kunde stå och titta och förundras över förändringen och jag bara älskade det. För första gången var jag fri i min kropp. Fast något låg där inne och styrde hela processen. Men jag var så lugn och hade sådan tillit till hela mitt Jag. Det var en underbar känsla”, sa jag till henne med lite rörd röst, då mina minnen trängde sig in i mina känslor. 

Hon nickade jakande och log brett mot mig. Så avskalat och rent, tänkte jag och log tillbaka . 

”Men hur går det med ditt sökande då?", frågar hon sen rakt ut. Hon rycker till åt sin fråga, som om hon själv inte var riktigt beredd på den. Hon ser förvånad ut, men låter den hänga kvar mellan oss. 

Jag tar sats i ett djupt andetag. Det är nu det gäller. Det är därför jag är här. 

”Joo, svarar jag lite utdraget. ”Jag har många gånger trott att jag funnit rätt. Funnit min plats. Men någonting drar mig alltid till slut bort därifrån och så står jag fortfarande lika vilsen och längtande som alltid, känns det som”. 

Jag rodnar. Jag tror minsann jag skäms lite över min situation. Jag trodde ju att jag skulle kommit fram vid det här laget. Blivit mer harmonisk. Fått mer svar som gav mig ro i kropp och själ. Att jag funnit min plats i livet. 

Så fort jag trott att jag gjort det, så har någonting hänt som vänt upp och ner på hela tillvaron. Sanningar blir förvrängda. Löften blir till  brustna förväntningar. Tilliten gräver en sorg i bröstet och rädslan jagar obönhörligen bort mig från stillheten och förnöjsamheten. 

Sen är sökandet igång igen. 

Jag blir gång på gång utspridd i små molekyler som jag ryckigt försöker jaga rätt på. Placera på rätt ställe igen. 

Det eviga pusslet där en bit försvunnit och lämnar kvar en frustration, besvikelse och känslan av att allt är ofullständigt och det är mitt fel. Eller vad (eller vem) annars? 

Vilka skuggor från mitt förflutna skulle vara så gemena att de inte låter den där sista biten få hitta hem?

Jag tittar försiktigt upp på henne. Rädd för att se hennes reaktion. 

Men blicken är fjärran och ser nästan igenom mig. Hon ser mig, men hennes blick ser också något annat. 

Jag ser sinnesrörelsen i hennes halvslutna ögon och en suck darrar till när du sluter dem. Händerna hänger tomma längs med kroppen. Det rycker lite i hennes fingrar, som om de protesterade stumt mot att inte få ha magen under dom längre. 

Jag känner ett sug i hela kroppen och blir orolig. Jag lägger handen försiktigt på hennes axel. Min röst är lite skrovlig då jag försiktigt undrar om allt står väl till med henne. 

Hon öppnar ögonen och tittar på mig. Kroppen skälver till samtidigt på oss båda. 

”Vem är du?” Viskar hon tunt. 

Ja, vem är jag och hur blev jag? 

Jag tar hennes huvud mellan mina händer. En alldeles för intim gest egentligen, men hon står stilla och fortsätter titta på mig och jag blickar tillbaka in i hennes ögon. 

Jag vet inte hur länge vi står så. Men plötsligt ser jag hur pupillerna vidgas och hon blir först röd, sen vit i ansiktet. 

Oroligt lägger jag handen mot ditt hjärta och ber en tyst bön om att allt är som det ska. Att jag inte förändrat något. 

För plötsligt vill jag inte ändra på någonting. Jag vill inte ta ifrån henne alla upplevelser. Alla hennes möten. Hennes sorger och hennes  lycka. Allt måste få förbli för att bestå. 

Hon rör på läpparna och jag lutar mig fram för att höra vad hon viskar. 

”Du…. Jag… är vi…?!

Jag lägger mitt finger över hennes läppar. Vill inte att hon lägger ut orden mellan oss. 

”Det spelar ingen roll”, säger jag med spelad fast röst. 

Jag är säker nu. 

”Lova mig bara en sak”, fortsätter jag. ”Lev alltid i din egen sanning. Låt ingen ta det du upplever ifrån dig. Allting är precis som det ska… alltid”. Jag tvekar innan jag fortsätter. 

”Och ingenting kommer att komma till dig, som du inte är redo att ta emot”. 

Kanske gick jag ett litet steg för långt nu. Men just det, kunde jag i alla fall ge henne. 

Hon tittar på mig. Jag ser att hon förstår. Jag VET att hon förstår. Och jag vet också att ingenting kommer vara viktigare än just detta. 

Eller svårare. 

Hon tar mina händer och jag trycker dom. Jag måste gå. Jag måste gå innan jag ångrar mig. 

Jag harklar mig och säger, med en säker ton jag inte riktigt känner igen själv,”Det är dags för mig att gå vidare. Tack för stunden här och nu. Tack”, 

Hon nickar och hennes händer är tillbaka på magen, försiktig smekande. 

”Det känns som om jag ska tacka dig också”, svarar hon och ler lite. Så… tack!”

Jag nickar och vänder mig sedan snabbt om och börjar gå. 

Skulle jag berättat om att vi ska få tre barn. Två flickor och en pojke?

Skulle jag avslöja att om tolv år härifrån, så kommer vi att skilja oss. 

Borde jag berättat för dig att aldrig släppa musiken, för den kommer vara vår livlina genom svåra tider. 

Kanske skulle jag sagt att vi kommer möta vår livs kärlek om 13 år - och att den kommer vända upp och ner på allt i vårt liv. 

Skulle jag varna eller uppmuntrat det mötet, när jag vet hur mycket ångest och sorg det åsamkar oss. 

Men också en otroligt stark kärlek. 

Skulle jag säga något om att vi börjar måla igen och att du hittar en ny mening med ditt skapande i de uttrycken?

Skulle jag sagt något om att mamma blir sjuk, så skynda dig att ta hand om tiden ihop. Och ställ alla frågor du behöver, för sedan är det för sent? 

Skulle jag uppmanat att ta hand om vår hälsa mera?

Skulle jag?!

Jag vet att det sista jag sa till dig är någonting som vi kommer upprepa otaliga gånger genom livet. Ett mantra som försäkrar oss om fast mark och att ha tillit till allt som verkar runt och inom oss. Men vi kommer tvivla och vi kommer många gånger söka oss fram till något större än oss själva. 

Stegen har ökat avståndet till dig nu, så du är bara en svag skugga i horisonten. 

Jag tar mig ut till klipporna vid havet och sätter mig där med vinden i håret och dofter från fjärran länder som jag drar in i mina lungor. 

Jag kunde berättat vår historia. Bett dig undvika vissa vägskäl. Borde jag kanske gett dig en glimt av allt som komma skall, så du kunnat välja redan nu?

Men nej! Jag tror jag känner rörelsen i mitt bröst redan. Den är stillsam och försiktig. 

Som bara en stark längtan kan vara, när den försiktigt är på väg att säga farväl, för att ge plats åt något starkare. 

Frid. Och allt är precis som det ska.

Och ingenting kommer till mig, som jag inte är redo att ta emot.