Gick in igen och bort till bokhyllan, till skjutluckan. Här sätter jag min tillit, sa jag till mig själv. Bestämde att min tillit till bokhyllan är mer än så. Min tillit var silkestråden som förpuppade min önskan. Några ögonblicks väntan. Metamorfosen måste ha sin gång. Sakta spräckte jag skalet med min högerarm. Vecklade ut den som en vinge. Lät den torka en sekund eller två i en dammig solstråle. Svepte sen upp luckan! Där stod något. Grep Det. Nästan en graal. Kanske en genväg. Förmodligen en katalysator. Andades in och ut några gånger, alltså slog med vingarna och gled mot, sen ner i soffan. Hällde upp två fingrar. Funderade på kaos, fjärilseffekten. Har det ett mål? Är det total harmoni, alltså kristallisering? Hällde upp två fingrar till. Svepte dem som Richard Burton. Namnet nämnde jag aldrig högt. Mest för att jag var ensam kanske. Mer troligt för att du har inte en aning vem hen är! Två fingrar mer! Sen slumrade jag till. En petit diamant.