Den länge eftersökta diktsamlingen ”Hundra Dikter” av Jacques Werup dyker plötsligt fram ur en boktrave vid förrådsstädningen.
Min evige och djupt saknade mentor får inleda denna krönika med dikten, "Mot slutet av september":

”Det är min älskade, tänker jag, som i grov tröja och gummistövlar och med andedräkten rykande ur munnen, ordnar komposten för vintern.
Men det är inte min älskling. Hon har givit sig av, uttråkad av alla praktiska bekymmer.
Hon gick inte att fängsla längre med detta nödvändiga: fönsterlister, täta taket, ved att klyva.
Det är min älskade, tänker jag - när jag hör äpplena falla på gräsmattan och det blodröda skymningsljuset träffar fotografiet av henne.”

Varje framsteg och all mänsklig utveckling innebär att något går förlorat i farten.
I sin tur beror vår samlade kunskap om världen av det som blev kvar, resterna. Ruiner av befästningar, utrotade djurarter, havererade mänskliga projekt, försvunna böcker, sjunkna öar och människor som oförtrutet orkade berätta ända till slutet.

Allt är fragment av vilka vi konstruerar vårt arv och vårt minne av och saknaden efter de kära som fått gå före.
Att navigera fram i livet efter uppdaterade kartor är betydligt enklare än att beskriva det som ligger långt bak i tiden.
Visserligen i ett kärt återseende av tidigare kända farvatten men efter en kompass som för länge sedan förlorat sin bäring.

Antagligen finns det inte några skyddande hamnar kvar att förtöja vid.
Kanske det aldrig har funnits heller?
Möjligtvis tillfälliga förtöjningsplatser likt gulnade fotografier i gamla familjealbum. 

Ett skymningslandskap med minnesfragment lika flyktiga som doften av nybakta bullar i ditt barndomshem. Ett svagt knackande ljud från vredet som drog med sig gaspolletten ner i gasmätaren.

Mina tankar om förluster - saknad och om mänsklig närsynthet sammanfattas ganska bra i en dikt av Per Wästberg från diktsamlingen, "Förtöjningar":

”Dessa avlägsna rum som doftar svalka förväxlar vi med tiden

Det vi förlorar är inte tid utan rum efter rum

Vi svävar genom husen där vi en gång har bott och de har inga namn”