Koltrastens trösterika sång ha tystnat utanför halvöppet fönster

där elementvinden dansar långsam vals med gardinen så tunn

På nattduksbordet ligger nyckelknippan som i en stjärnas mönster

med sömnens välsignelse dold under locket på en bottenlös brunn

Det är inte lätt att gå och lägga sig när staden utanför döljer

sin lockelse att söka en djupare mening i allt när ljusen släkts

När man inte längre kan se på när saker omkring en följer

en ordning från kaos till en rätlinjighet där likgiltigheten åter väkts

Jag undrar vad koltrastsången handlat om där ute på trädets gren

När jag nu faller in i Morfei armar kan jag ändå förnimma rösten så ren

Kanske är det bara ett lovprisande om förförelsen mellan hägg och syren

eller är det en signal till vilsna skepp som ännu ej funnit sin hamn

Mellan trygga land och stormiga hav går jag med hoppet tryckt i min famn 

när mina andetag förblandas med vindens sus som viskar ditt riktiga namn