Min barndom i 50-talets Göteborg tog sin början i ett landshövdingehus beläget på Paradisgatan i Masthugget.
Stadsdelen som svävade högt uppe över den brusande hamnen och längs branta stigningar upp mot Slottskogens tinnar och torn.

Under klara dagar kunde man urskilja knackningar från nithamrarna långt nere från något varv i hamnen. Emellanåt kunde inte ens skränandet från alla måsar överösta det frenetiska fredagspiskandet av vardagsrumsmattor på innergårdarna.
Längs med den branta trådbusstunga Fjällgatan låg min andra grundskola Oscar Fredriksskolan med majestätisk utsikt mot Långgatorna nedanför.

Här fick vi barn lära oss en massa nyttiga saker bland annat hade vi lektioner i hemkunskap.
Vi skulle kolla in hur man kan byta blöjor på dockor, matlagningskonsten och näringslära men även att stryka tvätt.
Själva strykningen skedde i ett speciellt rum med en låsbar dörr.
De fyra engelsmännen i Beatles klev in i mitt tolvåriga liv redan 62 med debutsingeln: "Love Me Do" och med "P.S. I Love You" som B-sida.  
Under våren 1963 släppte den engelska supergruppen ett antal singelskivor bland annat ”Please please me” och ”From me to you” för att nämna två av höjdarlåtarna.

Illmarigt och med nästan ljudlöst indiantassande smög sig några av oss i klassen in i strykrummet med en skivspelare just på en av hemkunskapslektionerna.
Dörren låstes snabbt inifrån och strykjärnssladden byttes ut mot skivspelarens.
Inne i det ganska trånga strykrummet dansades det frenetiskt med högtalarna som fanns i spelarens lock dunkandes till bristningsgränsen.

Ett envetet dunkande utbröt snart även på den stängda dörren och handtaget for upp och ner med den upprörda lärarinnan samt resten av klassen som glatt fnissande utanför.
Stränga förmaningstal väntade genom alla skolans myndighetspersoners försorg. Brev till föräldrar skrevs och de betyg som fanns på den tiden i ordning och uppförande hotades.  
Ett verktyg för att mejsla ut min väg till den sammetsrebell jag skulle bli genom att följa dessa välkammade och kostymklädda engelsmän i gruppen Beatles hade just satts i min hand.

”Beatlemania” blev som ett pärlband genom min ungdom som smyckades med olika ljudspår ur den digra produktionen.
”If I Fell och Girl” följde mig genom tonårsromanserna, ”Octapus´s Garden” blev likt luften i tuberna på ryggen under mina äventyr som sportdykare på västkusten. ”Ticket to ride och Baby you can drive my car” dunkade ur högtalarna på fjällhotellen under dansen som spetsade upplevelserna vid skolresorna dit.

Kanske är det fortfarande så när jag lyssnar till John Lennons rockiga röst i inspelningar från förr att taktfasta nithammarslag, mattpiskande och lätta måsskrik hörs någonstans i bakgrunden.