Himlaspegeln i kanten på vattenpölen utanför porten på Vattugatan.
Trådbussarnas långa känselspröt mot skyn som sänder ett regn av gnistor när kontaktledningarna släpper sina spår.
Nålmikrofonens vinylrasp basunerar ut: ”I am in love with her and i feel fine”.

Himlen brinner över Göteborg med Kampanilens vädjande siluett som serpentiner långt över älven mot Rambergets svävande stenmassa.
Samma gamla påminnelser och den bitterljuva längtan som griper mig och får mig att vända blicken mot horisonten varje gång en solkatt reflekteras eller en kraftig vindpust krusar ytan på vattenpölen vid mina fötter.

Där ute i det vilda djupa havet där silltrutarna ogenerat guppar på vågorna och musslorna klänger sig fast vid klipporna.
Havet, med ett överflöd av sin saltstänkta drift att fylla varje karaff, varje sejdel med sin fukt. 
Min längtan efter att få gråta en sista gång med de svartvita bilderna av konfirmationskompisarna i albumet. *
Skolgården på Fjällskolan eller det svettiga omklädningsrummet med den lismande tidigare löjtnanten ruvandes i Majornas Gymnasiums gympasal

Lyssnade ”A whiter shade of pale” och pimplade nysläppt öl från livsmedelsbutiken Redan på den tiden imponerade av alltings förgänglighet och självvalda påtaglighet. Denna hudkittlande insikt att bra jag är jag och ingen annan innanför mina kläder.

Tidigare moped buren längs med Karl Johansgatans buktande svävande lekamen med doften av hennes hår, generöst med röda slingor som ett löfte bortom
Röda Sten.
Ungdom som strömmar genom knappnålsstora hål på alla väggar tunna som tinningben och "Rock`n Roll suecide" med två lösa John Silver utan filter i en plåtask i fickan.
Ur kvisthålens bruna tum avtryck mot den doftande furuplankan hos Spån-Jesus i Fjällskolans slöjdsal.

Inklämd i trånga V-jeans och polotröja eller terylenbyxor och vit nylonskjorta. Storslagen enslighet ur den dammiga uppstoppade Ugglan i biologisalens solbelysta låsta glasskåp.
Där jag går genom ett gammalt landskap upplyst av fotogen och brinnande stearin med stålkammen i bakfickan som den unga rebellens avbild.

Tack Håkan Hellström för att än en gång ha välsignat Ullevi med refrängen: ”Älven rinner och sköljer med smutsen rakt in i mörkret och över Nordhem gör månen ett extra nummer.
För svek och knivar, och cross roads-jävlar.
Jag kommer klara mig, jag behöver ingen så länge Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”.