Vi rör oss.
Inte för att vi måste 
utan för att något inom oss
vägrar
stå
still.

Det är en längtan.
En bild vi inte kan glömma.
En framtid 
ännu inte här
men redan djupt älskad.

Vi formar oss själva
av det vi hoppas på.
Vi talar våra drömmar högt 
och inuti orden
börjar något leva.
Inte luft.
Inte tomhet.
Utan riktning.
Vilja.
Liv.

Och även när natten faller
när tvivlet viskar
så viskar drömmen tillbaka
högre.
Starkare.
Alltid högre.

Så 
sluta aldrig gå.
Sluta aldrig tro.
Sluta.
Aldrig.
Drömma.


Bild AI: Från mitt  drömhus med utsikt över Joniska havet i italienska Porto Cesareo