Vi är inte bara människor.
Vi är en obruten kedja av överlevare.

Från den första gnistan i universums mörker,
från stjärnor som exploderade
och blev till järnet i vårt blod,
har något fortsatt framåt,
genom kaos, kyla, krig, stormar, sjukdomar, hunger
och tid.

Varenda människa som någonsin föll innan mållinjen
gjorde det ändå med livet vidare i någon annan.
Och till slut står vi här.
Du. Jag. Vi.

Inte som slump.
Utan som resultatet av miljarder år av envis överlevnad.

Vi bär havet i våra kroppar,
stjärnstoft i våra ben
och minnen äldre än språket självt i våra instinkter.

Och kanske är det därför kärlek känns så stor.
För när två människor väljer att skapa liv
är det inte bara ett barn som föds —
det är universum som vägrar döden.

Ett hjärta till börjar slå i mörkret.
En ny bärare av allt som varit.
En ny människa som en dag ska titta upp mot himlen
och undra varför hon finns.

Och svaret är lika enkelt som det är oändligt:

För att livet är valt att fortsätta.




Bild: Mitt barnbarn som blir 1 år i nästa vecka.