När de sitter i tystnaden inne i sprickan, precis efter att de förstått att stenen hör hemma i Jaramalds stav, hör de plötsligt ett mjukt prassel utanför. Rim kikar försiktigt ut genom en smal öppning i berget – och där, på en spretig gren i det blå kvällsljuset, sitter hon.

Duvan Menini.

Hennes fjäderdräkt skimrar svagt, som om stjärnljus fastnat i den, och hon ser rakt på dem med sina djupa, kloka ögon. Hon rör sig inte, men en känsla av budskap och närvaro strömmar in genom sprickans öppning.

Beatrice viskar: “Det är från Jaramald.”

Och Rim nickar. De båda känner det – Jaramald vet. Han anar att något vänt i rörelsen, att något gått i lås. Duvan flaxar till, lyfter en gång, som för att leda vägen hem.

Rim och Beatrice smyger tillbaka längs samma väg de kommit, nedåt förbi klippor och buskage, tills de når den lilla dungen där deras hästar står. La Vita gnäggar mjukt när Beatrice närmar sig, som om hon också förstått. Rims häst stampar i marken, otålig, som driven av samma längtan. Att komma till Jaramald.

De sitter upp i tystnad. Blåstenen ligger i Beatrices hand, inlindad i ett stycke tyg från hennes packning.

“Vi rider till Jaramald,” säger Rim lågt.

Och så vänder de hästarna norrut, in i natten.