Att värmen aldrig kom kunde jag leva med men jag saknade smekande vindar,
den sortens rörelse som rör huden utan att störa,
en ömhet från himlen som viskar utan krav

Morgnarna var grå men inte tunga,
de bar mig framåt utan riktning
och jag gick för att det inte fanns något annat

Träden stod orörliga, som om de höll andan,
väntade på något som ingen längre nämnde
Inte ens fåglarna

Jag minns en gång när löven rörde sig
det var inte mycket, bara en darrning
men den levde kvar i mig i flera år

Allt annat fortsatte, som det brukar,
ljus föll genom molnen i strålar
så raka att de kändes skurna
och jag försökte tro att det var nog

Men bristen på vind blev en brist på närhet,
som om världen höll sig ifrån mig med vilja
och jag, så nära ytan, ville bara sjunka in

Nätterna blev långa, men inte kalla
det var inte kölden som bet
utan tystnaden i luften som aldrig rörde sig

Jag stod ofta vid fönstret,
öppnade det trots att inget kom,
väntade, som en kropp väntar på beröring

Och någon gång, sent,
tyckte jag mig höra något i fjärran
ett andetag kanske, ett löfte om rörelse

Men vinden kom aldrig,
och jag lärde mig leva med stillheten
som man lär sig leva med en förlorad kärlek

Inte för att man vill,
utan för att inget annat är möjligt