Samtidigt som jag vred visarna en timme framåt
började kyrkklockan vid kyrkan längre ner på gatan att ringa.
Plötsligt blev handlingen sakral,
en vridning mot ljuset som stannar kvar.

Det är länge sedan nu jag lämnade kyrkans blodsriter
och fördunklat erotiska hymner till en förkroppsligad gud
men förstår och behåller mörkrets och ljusets dualism
men utan att längre demonisera mörkret.

Jag har vandrat i dödsskuggans dal,
känt föruttnelsens stank, ja, bokstavligen,
detta är ingen poetiskt metafor,
jag har burit ruttna kroppar som i en skräckfilm.

Jag har dövat minnen och tillkortakommanden med alkohol,
jag har trängt undan traumatiska minnen
med hjärnans otroliga förmåga att trycka undan,
trycka ner bilderna som blir till värk i spända muskler.

Jag har förlöst spänningarna i oräkneliga timmar
i terapistolar, i församlingshemmens samtalsrum, under vårdcentralens lysrör,
knaprat tabletter med tungvrickarnamn som lyft, som sänkt, som stabiliserat,
ständigt sökande platsen i mig som bär en förklaring.

Tills en dag när jag i ett digitalt möte
med en i raden av alla dessa med tusen univeritetspoäng i att få folk att prata,
plötsligt tog klivet ut ur mig själv och betraktade hela min sammansatta persona
utifrån den existens som är frikopplad från tankar och känslor.

I en sekund förstod jag plötsligt Det Heliga.
Det finns en frihet bortom det min hjärna skapar eller suddar ut,
bortom själva sinnet, det där som är Existensen ensamt.
I korta stunder når jag dit. I varandet.

Det icke besvarade.