Jag har lärt mig acceptera den jag blivit,
den som bär minnet av dödens olika skepnader
som ett märke i själen.

På ett vis har jag vunnit en styrka:
Förståelsen att våra mellanhavanden
och tillkortakommanden är ingenting.
Bara så.
Ingenting.

Det är ditåt vi går.
Mot ingenting.
Därmed inte sagt att det inte är någon idé att leva.
Det finns en skillnad där.
Det finns en frihet i livet när man förstår
Ingentingheten.
Att nu Är.
Sedan finns inget Är.
Så lev.