En stig genom ett hål i muren
till en ganska alldaglig skog
är min egen magiska genväg
till skarven mellan den vuxne
och barnet jag aldrig riktigt lämnat

Membrandet är tunnare här
och jag hör viskningarna,
könlösa som vinden,
hemlösa som himlen
men inuti mig själv

Länge sökte jag svaret i skrifter
bland rader som andra tänkt fram
och aldrig kan bli mina egna
men hävdar sanningen
och därför blir nästintill en lögn

Sätter mig på en sten,
sluter mina ögon,
låter tankarna bli något annat än bokstäver
och sanningen bli något flytande
mellan sinnet och existensen