I kyrkan vid Lanscorona
Rim satt på en av de slitna bänkarna i kyrkan i Lanzcorona, omgiven av det mjuka ljuset som strömmade in genom de färgade fönstren. Det var en vacker höstdag, och de gyllene löven som föll utanför gav en magisk atmosfär till platsen. Trots att han var där för att ta sånglektioner, var hans tankar helt och hållet fokuserade på en person: Beatrice.

Hon stod vid altaret, hennes röst sjöng som en klar och ren klang av en silverklara flöjt. Beatrices sång fyllde rummet med en skönhet som Rim aldrig tidigare upplevt. Hennes hår flöt ner över axlarna som en ström av guld, och hennes ögon glittrade som stjärnor i natten. Varje gång hon sjöng, kände han hur hjärtat bultade hårdare i bröstet, en längtan som var svår att beskriva.

Det var inte bara hennes röst som fångade honom, utan hela hennes väsen. Rim kunde inte hjälpa att han fantiserade om en framtid där de skulle vara tillsammans, dela livets glädje och sorg. Känslan av närhet till Beatrice gjorde honom både exalterad och nervös. Han föreställde sig att de skulle dansa under stjärnorna, att hon skulle vara hans livskamrat, och att deras själar skulle förenas i en symfoni av kärlek och förståelse.

Han fokuserade på sånglektionerna för att förbereda sig för den dagen han skulle ha modet att närma sig henne. Varje ton han sjöng var ett steg närmare henne, varje ord en önskan att kunna vinna hennes hjärta. Rim ville övertyga henne om att han var den som skulle stå vid hennes sida, att de tillsammans skulle kunna skapa ett liv fyllt av skönhet och äventyr.

När lektionen var över, stod Rim kvar i kyrkan, tyst och fundersam. Han kände hur hans hjärta var fullt av hopp, och han visste att varje besök till denna plats bara gjorde honom mer beslutsam att vinna Beatrices kärlek. I kyrkan, där sång och helighet förenades, föddes en dröm om en framtid där de två skulle bli oskiljaktiga.