Flykten från Maraks lägerskuggor

Natten låg tung över Djävulsbergens sluttning. Maraks läger var stilla, förutom de knastrande lågorna från den lilla elden mitt på den hårt trampade marken. Beatrice satt i det låga tältet av flätat Lapanträd, bunden vid handlederna med en rem av Lopánrot. Hennes ögon var öppna, men tankarna var koncentrerade till en flyktplan. Hon tänkte använda en magi som hennes mormor en gång lärt henne.

De visste inte vem hon var ännu. Inte helt. Hon hade Duvan – men inte stenen. Marak hade viskat med ett hånleende:

"Utan den svarta stenen är smycket värdelöst. En kropp utan hjärta."
Men Beatrice visste bättre. Hon bar ett annat hjärta – ett som inte kunde ses med ögat.

Från sin mor Beata, genom Marak och hennes tvillingbror Marek, hade hon ärvt en skärva av Mårolåns magi. Den låg tyst i henne, för det mesta, som en vilande låga, beredd att flamma. Men nu, när hon blundade och hörde de viskande löven utanför tältet, vaknade den.

En vakt satt utanför – en ung man från skogsfolket med blekt hår och en smal näsa. Han nynnade för sig själv och lekte med knivens egg. Beatrice öppnade ögonen och viskade:

“Kom närmare.”

Rösten bar ett svagt eko, ett tonfall som fått de gamla i Mårolån att stanna upp i samtal. Han stelnade. Resten av världen föll tyst när hon fortsatte:

“Du känner mig. Du har drömt om mig. Kom hit.”

Han reste sig, stelt som en sömngångare, och steg in i tältet. Ögonen flackade, men kunde inte slita sig från hennes.

“Lossa repet!”
Orden var tunga av viljekraft, rotade i blodet från Marak och Marek, men formade av Beatrices vilja. Inte tvång, inte ondska – bara klarhet.

Han sträckte ut handen och lossade repet. Hon reste sig, andfådd av ansträngningen men stadig.

“Hästen. Ge mig hästen”

Han ledde henne till kanten av lägret där en kolsvart häst stod bunden vid ett träd. Den var orolig, men när Beatrice la sin hand mot pannans vita märke stillnade den. Det var Liorax – den tystaste av dem alla. Hon viskade fjärilsord över honom:

“Tyvalin morra, spring i skugga, flyg genom mörker.”

Så vände hon sig till vakten och rörde vid hans panna.

“Glöm.”

Han föll som ett löv till marken, stilla och djupt sovande.

Beatrice kastade sig upp i sadeln. Lägret låg bakom henne i tyst förvirring. Hon styrde Liorax mot skuggornas stig – norrut, mot Mortus Meus. Mot Elisabeth. Mot sanningen. Hela tiden hade hon sin mor Beata i sina tankar och önskade att Rims mor Elisabeth skulle vara lika omtänksam och ödmjuk som hennes mor. Duvamuletten runt halsen och med den galopperande hästen. Ångande flåsande, i skydd av nattens mörker galopperade hon fram på små stigar mot Mortus Meus.

Och i fickan – den blå stenen, skimrande.