Handen brände på den gråtandes axel
men vems handen var och vems tårarna var
mindes ingen av dem längre

De hade suttit där länge
Ett rum, en skymning, en andning i taget
Någon viskade, men ingen lyssnade
Det fanns inget att svara på

Axeln bar inte bara handen
Den bar natten,
bar år som aldrig talats om,
bar ansikten de en gång älskat

Och handen, den ville trösta
men visste inte hur
Eller kanske visste den
men huden var för tunn för sådan kunskap

De grät,
den ena för den andra,
den andra för något som inte längre hade namn

Trösten blev inte lindring,
utan en slags närvaro
som inte bad om något tillbaka

Sorgen blev inte till svar,
utan ett språk
som båda förstod,
fast ingen talade det

Det fanns ingen början på deras närhet
Ingen händelse
Bara människan
i sin tystaste form

Till slut fanns bara detta:
en kropp som inte drog sig undan,
en annan som inte längre frågade varför

Och natten utanför
som höll dem i samma mörker