Första gången jag satt på förarens plats
utan att styra under färden
funderade jag över det där
med frihet
och kontroll

Det var något med vägens krök
hur den vek undan utan att rådfråga mig
något med vindrutans stumma svepande
över ett landskap som aldrig bad om att betraktas
bara passerades

Mina händer vilade
på ratten som fåglar
utan vingar
och i varje kurva
ett förlorat val
ett överlämnat ögonblick

Jag såg mig själv
i spegeln som vände sig bakåt
ett eko av beslut jag aldrig fattat
ändå levde jag dem
som om de vore mina

Det slog mig:
Att släppa taget
kan likna att klamra sig fast
bara annorlunda, tystare
som att luta sig mot ett mörker
och kalla det vila

Frihet
en illusion i form av valmöjligheter
en labyrint där varje öppning är en återvändsgränd
om man inte vågar gå vilse

Vad händer om det som väntar
inte väntar på mig?

Vägen fortsatte
utan mig
och ändå med mig

I baksätet av tanken
satt en annan version av mig själv
sovande kanske
eller bara trött
på att hålla i ratten

Så jag lutade mig tillbaka
lät ögonen blinka långsamt
och lät friheten
vara en färd
inte en destination