Där, över dammiga vägar och snötäckta torg,
genom sömnfältens alla sovrum och invandrarbaracker,
vid ett middagsbord; tyst!
Där borrar det hål i ekande kranier

kadung kadung kadung

Flyktigt från skallbenssalongen
valsar tankarna ut på gator av ingenting
jag försöker hitta hem igen
olyckligt berusad
förvirrad

Frukostsmulorna breder ut sig som på en stjärnhimmel,
gnistrande köksplaneter i lysrörsrymd på furu.
De bara ligger där obestämt stilla,
en bana av tid vandrar runt dess mönster i små evigheter
utan att någon vill se det.
Disktrasan dras genom universum.
Lunch.
Implusion.

Där de sköraste trådar vävs
till ett världens tak
sover endast de döda