PERSONA NON GRATA

Orden är tomma
som en plastblomma

vilka bildar ett mönster
bakom det gamla fönster

som minner
om den oavslutade leken
och finner
de accentuerade sveken:

Att undvika
är att svika
och tillika
att tyst skrika

om den ros av plast
i den blomsterkvast

som står i minnenas allé
där ingen verklig själ kan le

Fönstret är hårt som satan
så blommorna stannar där
Utanför dansar skatan,
björkar och alla blåbär

med regn och vind
mot mänsklig kind

- Bäst att chansa
och gå ut på gatan
för att dansa
men inte med satan

vars förrädiska makt
vill stänga mig inne
med den "blomsterprakt"
som formar ett minne

Plastblomman är instängd
i mitt forna hem
och ensamheten sprängd
och jag undrar vem

som helst dansar runt
allt annat än stum
och finner nåt sunt
i det universum

som de facto alltid fanns
och nu bjuder upp till dans