Jag gick nere vid sjön i skymningen
där jag vandrat många gånger förut
men ikväll vilade något annat i luften,
en viskning,
en andhämtning
under bark och vattenyta

Tallarna stod tätare än jag mindes,
som om skogen flyttat sig ett steg närmare,
böjd mot strandlinjen i ett tyst rådslag

Mossan var mörkare nu,
dov som en viskning i dröm,
stigen tycktes kröka sig undan min fot
Det doftade jord och något bortom,
ruttet skratt,
blek blomma

Vågskvalpet bar en ton
som inte var vatten
En klagan kanske,
en stråke som drog sitt hjärteblod
över skogens egen pulsåder

Och där, vag som en dimmbank i dunklet,
på en sten hal av tid och tystnad satt han
Näcken

Hans hår som ruttnande tång,
ögon djupare än myrens hemligheter
Han spelade för ingen,
eller för alla
För barken som blödde kåda,
för fåglarna som tystnat,
för mig som inte visste om jag kom eller gick

Bakom mig rörde sig något i snåren
En skepnad
förvriden som en bortglömd saga,
ögon glimmade lågt som kol

De tittade inte på mig,
men genom mig,
som om jag bar något jag inte förstod

Jag gick där i skymningen,
och visste inte längre
om jag lämnat skogen
eller om den
tagit mig