“Soldat rapportera!” befälhavaren står framför dig
och du är fortfarande inte vaken, det är natt
du borde inte vara vaken det är natt
men du låter kroppen ta över, och du berättar
“Vi har en explosion, sektor ett. Lakan, täcke
kuddar, allt är infekterat, vi har spår på
kläder och vägga-” du avbryts, befälhavaren
ser dig i ögonen “inte mattan också” och du
måste nicka, ge med dig “mattan också”

Befälhavaren ser på dig, och sen till hon i din famn
“och det här är den misstänkte?” Astrids ansikte
lyser vitt som en måne i mörkret och du nickar
“vi vet inte om det finns laddningar kvar, eller
om hon har slut på ammunition men -”
Befälhavaren suckar, och avslutar din mening
“Men vi tar inga risker. Ge henne vatten. Mjölk
Bädda rent och handdukar på redo.” Befälhavaren,
hon ser dig i ögonen och hon läser dig som en bok
“Jag ser att du är rädd, soldat, jag ser att du
är nära panik. Det är inte tid för det nu,”
befälhavaren ser mot Astrids syskons rum
“Spara det till senar-” Hon stannar hastigt
och du frågar “Hur mår du, befälhavare?”
“-... inte.. det är-” befälhavaren rusar hastigt
iväg mot kontrollerad zon och snart hör du
ljud av explosioner eka ut i mörkret och du
låter paniken ta vid för du fattar nu att natten
bara börjat och du är ensam kvar på benen.

Gisslan är tagna, reaktionen är överdriven
du, medlaren, kliver rakt in i konflikten
“Det vAR HAN som BörJAD” “NEJ NEJ NEJ”
Du stoppar en hand som försöker dra
hår från sin brors huvud och du tar en
annan hand med en paw patrol, Chase,
i sin. En sekund stillhet, du försöker få kontroll
på läget, kontroll viktigare än förståelse nu så
du frågar “Vem hade Chase först?” Du frågar,
men du bryr dig inte om svaret, du sparar bara tid
så när båda svarar “JAG” lysnar du inte, du
försöker minnas genevekonventionen, försöker
anropa FN från köket men du vet inte om hon hör

“Det här kan urarta när som helst, vi måste
separera kombattanterna, kanske till
och med sätta in deskalerande åtgärder “
Du tänker, kvällsfika, vattenmelon, kanske till
och med några avsnitt tv men allt det är för sent
för en av de stridande hade inget att förlora
och har nu slängt in en självförgörande atombomb
i konflikten - Chases kropp åker åt ett håll och
Chases huvud åt ett annat och inga FN-resolutioner
kan tysta skriken så du flyr rummet med hunden
under armen i hopp om att hålla nere civila offer

Kontakt från yttre rymden är etablerad
Det är en utomjording här som inte förstår
något av vad som sänds till henne, av vad
som vi i familjen försöker kommunicera.
Vi skickar en signal, ett leende och en
halvminut eller så senare så kanske hon
ler tillbaka. Hon är här men vi förklarar för
er att hon också är drygt en miljon mil bort
och även ljus har en hastighetsbegränsning
så tar det lite tid för era leenden, era bus,
era små kyssar på hennes kind, att nå fram
men svaren ni får, de kommer, om ni väntar.

Vi försöker etablera protokoll, rutiner,
mellan hennes värld och vår. Tidigt förstår
vi att mat är en eftertraktad resurs så när
vi får en signal - REQ - så svarar vi först med
SEND FOOD. Ibland skickar utomjordingen
en REQ som inte stannar vid FOOD, då provar
vi SEND WARMTH. SEND TOUCH. SEND WALK
AROUND A BIT BOUNCY AND SEE IF IT HELPS
Ibland funkar det, ibland inte. Era ögon är
tefat och vi märker att ni ibland pratar på
hennes språk och att hennes ögon lyser upp
när ni är där och gör vad bara ni tre förstår.

En dag krockar ni till i er dans framför henne
och ni studsar upp, skrattandes och plötsligt
lyser alla våra instrument upp i grönt när hon
för första gången sen universum skakade till
liv för någon miljard år sen skrattar tillbaka.