Jag gjorde så gott jag kunde med det jag hade och blev något så när vuxen under tiden,
med händer som famlade i skuggor en och hjärna som sprakade som en trasig ledning i novemberregn.

Ovetande bar jag ett namn jag aldrig lärt mig uttala, eller som det ens fanns ett namn för när jag hade behövt det som mest under uppväxten, ett tillstånd som lade bly i mina steg och en dimma i mitt inre — ADD.

Tre bokstäver, ett ok jag släpade utan att förstå dess tyngd.
Allt blev dubbelt så trögt.
Som att simma i sirap medan världen dansade på ytan.
Tiden gled ur mina händer som våt sand, uppgifter växte till berg och varje ljud, varje tanke var ett eget universum som slet mig itu.

Jag bar skuld som inte var min att bära, en skam som växte svart och ordlös i mitt inre.

En skam över irritationen jag såg i ögonen hos familj, vänner och arbetsgivare alla gånger jag glömde, försvann ut i rymden när jag förväntades vara jordad, inte dög eller fullföljde en uppgift efter förväntan.

Och jag trodde dem.
Gjorde deras domar till min självbild, lät deras besvikelse bli mitt inre eko.

Desperationen blev min följeslagare.
Som ett rovdjur i bröstet, vrålande i tystnad.
Jag skrek, men utan röst.
Sökte en kanal, en spricka i muren,
en plats att släppa ut stormen.
Men orden fastnade.
Tårarna gömde sig bakom ögonlocken och världen ville ha svar.
Ett svar som jag inte hade ord för.

Men jag gjorde så gott jag kunde.
Med trassliga tankar och ett hjärta fullt av vilja.
Det kanske inte syntes, men varje dag var en seger.
Att orka andas.
Att försöka igen.
Att inte gå sönder helt.
Att bära oförlåtligheten som en mantel och ändå ta ett steg till.

Och nu, med diagnosen i handen som en nyckel, kan jag sträcka ut den mot pojken, mot ynglingen, mot mannen och säga:

“Titta! Nu låser vi upp dörren mot ljuset och grönskan!
Nu går vi från denna mörka plats, tillsammans.”

Och ynglingen tar pojken i famnen och går före mig ut genom dörren.
In i grönskan där solen leker i lövverket.