TRÄDET

Det står ett ensamt träd
som kringgärdas av säd

Det står i min barndoms backe
och lutar sig mot min nacke

Jag känner en bräcklig stam
och möter en smutsig skam

Jag är både lång och kort
och jag ser lite längre bort

det skuggiga
och ruggiga

och karga utanförskap
som formas till ett landskap

(I periferin
känns ett grin
Ett slags flin
landat spleen)

Intill trädet
står schackbrädet

och jag är en gammal och ung
bonde som låtsas vara kung

Min far var
som han var

Han la bara en pläd
över mitt trötta träd

Min mor lekte lätt
och på något sätt

lade hon stenar
på trädets grenar

Det skramlas
och svamlas

om kärlekens esperi
men känslan är inte fri

utan flyger förbi
som ett ilsket bi

det grentunga träd
som kringgärdas av säd

och vars rötter är försjunkna
i allt det där allmänt unkna

och jag är liten och späd
inför den ohängdes träd

Trädet har gjort mig stum
och fyller själens tomrum

Trädet
gör det

svårt att kunna glömma
och lönlöst att drömma

Men jag kan gå ut i säden
och krama de andra träden