Jag har letat efter ett hem i de yttre landskapen,
sökt bland skuggorna under motorvägsviadukter,
där betongen bultar som ett hjärta av människohandens envishet.
Där stod jag, med stegen ihåliga
och längtade efter granarnas tystnad,
en skog där vinden viskar i barr,
och marken doftar som barndomens regn.

Men i skogen, där allting tycks minnas något äldre än språk,
började hjärtat ropa efter scenens ljus,
efter toner som spricker upp i bröstkorgen som våris på en sjö,
efter röster i samspel, händer i dans,
en stadens poesi av rörelse och konst.

Så jag gick genom kullerstensgränder
med historien blanksliten under fotsulorna
och saknade horisontens vida andning,
det salta andetaget från havet
där världen känns större än allt man hinner önska.

Men framme vid kustens gräns
där vågorna nynnar evighetens sång,
vände jag blicken in mot land
och längtade efter människomyllret,
efter torgets sorl, skrattet från ett kafé,
barnets skrik, den äldre kvinnans hand mot sin käpp.

Alltid sökte jag.
Och där jag var, fanns inte hemmet.
Där hemmet tycktes vara, var jag inte längre.

Tills tystnaden själv till slut talade:
Här är Här.
Nu är Nu.

Och allting annat –
minnet av det som var,
drömmen om det som kanske väntar,
är bara skuggspel på medvetandets vägg.

Det finns ingen annan plats att vara än den här,
ingen annan stund att leva än den här.
Och hemmet är inte en plats.

Så jag tar nästa steg.
Vägen, evigt öppen,
välkomnar mig som om jag alltid varit hemma.