“Hej”
Flickan säger det, självsäker, på gränsen till dryg och han svarar
“Hej”
“Vet du att jag kan slå en kullerbytta”
“Vet du att du är död?” Han frågar, och hennes ansikte, uppsvullet och lila, ser en halvsekund besvärat ut
“Amen kolla”
Hennes lilla kropp gör en rotation ut i folkmassan framför honom, hon springer tillbaka genom folket som går förbi och om de reagerar så gör de det för sent för han ser på henne nu och hon har ett leende från öra till öra. “Såg du?”
“Ja jag såg” Han vill lägga sin hand på hennes huvud, rufsa om hennes hår, men han vet att den bara kommer vifta luft och damm där. “Hur känns det?”
“Det känns bra, jag har tränat” Hon fortsätter att le “Förr kunde jag inte ens gå, jag bara flöt omkring. Nu. Nu kan jag göra vad jag vill. Kolla på det här”
Hon flyter upp från marken, en, två, tre meter. Håller ögonkontakt hela tiden, och sen flyter hon ner igen.
“Jag är glad att marken stoppar mig ändå. En gång drömde jag att jag sjönk neråt och att det inte tog stopp. Att jag bara fortsatte ner.” Hon huttrar och fortsätter “men det var bara en dröm. Allt jag kan göra är att åka uppåt”
“Och gå genom väggar?” Han frågar, kanske, eller säger. Hon svarar ändå
“Och gå genom väggar.” Hon ser på honom igen, vita ögon. De är väldigt vita. “Varför kan du se mig?”
Han fortsätter se på henne. Stilla. “Jag vet inte.”
“Kan du se andra?”
“Ibland. Kan du?”
“Ibland. De är så tråkiga bara. Som trasiga band, de bara spelar upp samma film om och om och om igen. En gång såg jag ett barn som jag ville leka med, men han gick in genom en vägg och försvann. En annan gång såg jag en som sa hej till mig, men sen somnade jag och… jag vet inte. Hur hittar man någon som försvunnit?”
“Jag vet inte” Han svarar “Hur försvinner man?”
“Jag vet inte heller. För mig var det lätt” Hon rör sig ut i folkvimlet igen, han vill instinktivt stoppa henne, få henne att inte störa alla där men för henne är det ett dansgolv, en öppen sal, en hall av ingenting där alla de som rör sig bara är skuggor, skepp ovanför som flyter och hon färgas ibland av glimret från ljuset de speglar ner. Hon dansar och han skrattar
“Jag saknar dig” han viskar och hon kommer tillbaka
“Vad sa du?”
“Inget” Han lägger en hand mot hennes hår och den glider igenom “ska vi gå mot vattnet?”
Hon ser upp mot honom, och nickar. Han tar hennes hand, även om han inte känner den, och de rör sig bort. När han slår sig ner och ser ut över fjärden ser han mot henne men som alltid är han ensam igen och i fjärden glittrar solen i guld och silver och han är tyst och hon är ingenting och hennes skratt ekar någonstans bakom eller i honom.