Vi står rygg mot rygg,
du och jag, vitklädda i solljusets trots,
du med hatten som skuggar blicken,
jag utan ögon, utan mun – men med ett hjärta huggit ur sten

Du lutar dig inte mot mig, men du vilar där,
i den tysta närheten som bara finns
mellan dem som sett det brända gräset
och valt att stå kvar

Ljuset är inte en dekoration.
Det är en protesthandling,
ett motstånd
Ett rop i tystnadens tonart
mot allt som ville släcka oss

Det vita är inte oskuld, det är resterna efter elden,
tvättat, buret, försonat
Fläckarna kommer ändå,
vi vet det båda

Men här står vi,
mitt i grönskans vildvuxna bön,
där stigarna kröker sig utan löften,
där ängeln inte föll
utan landade
För att någon kallade på henne
och någon annan stod kvar

Så vi står
utan att tala,
berörda av det osynliga uppdraget
Att vara i världen
Och vara världen
Varje dag ny