Jag ser havet allt för sällan
och ändå
bor det i mig
som en dröm jag inte minns,
bara känner doften av
när vinden vänder

Jag blir som bergtagen
men av vatten
Förtrollad inte av skönhet
utan av vidsträckthet
Det som inte kan tyglas
det som inte kräver något av mig
men ändå bjuder in
allt jag gömt
bakom bark och takpannor

Jag har gått ett helt liv
i skogar
och smala gränder
där världen stannade vid kröken,
där horisonten alltid var ett hinder
och inte ett löfte

Aldrig har jag släppt blicken fri,
aldrig har den fått löpa
längs en linje utan slut
förrän nu
när jag står vid kanten
av något som inte vill förstås

Det är då
det händer
Jag anar hur stort
livet är
Inte i orden,
inte i tankarna,
utan i bruset som aldrig tystnar
och i stillheten
som bor under varje våg