Att söka sinnesro är att gå långsamt genom gräsets viskning
Att inte kräva eldslågor men känna värmen från mossa som gömmer jordens andning

Att sitta vid ett stilla vattendrag och höra hur stenen förstår tid
Att låta blicken vila utan att jaga, låta ögonen smaka ljuset som silas genom löv

Att förstå att euforin finns i vinden som rör sig obemärkt genom tallarnas armar
Att känna en glädje som inte ropar, men som rör vid bröstkorgen med mjuk famn

Att berusa sig av tystnaden som aldrig varit tyst
För den bär på röster äldre än stjärnljuset, viskningar från mycel och fågelvingsslag

Att vända sig inåt, inte för att fly världen utan för att omfamna dess hjärtslag
Att gå vilse i skogens språk och veta att man äntligen kommit rätt

Att inte sträva uppåt som i jakt efter höjd, men att stå stilla
Och känna hur höjden sjunker ner i kroppen

Att förstå: Det vidunderliga är inte långt borta
Det sitter redan på tröskeln, klädd i lav och lavendel, med ögon av regnvatten och eldfluga

Att leva är ibland att bara lyssna
Och ibland är det allt