Vi reser i tiden en minut i taget
Det går sakta, men vi kommer framåt
Håller varandras händer och du skrattar
jag tänker, vi kommer alltid vara kvar här

Vi reser en minut till och någon andas ut
Din nacke doftar tvål, kanske samma tvål
som fanns i sommarstugan vi hyrde 1995
Den där träden var täckta av spindelväv

Vi var unga då, du viskar, och jag ler
Du hatade dom träden, du höll en kratta
i luften och slog mot grenarna tills något
äckligt landade på dig och du skrek -

Tidsmaskinen surrar till och vi tystnar,
en sekund kanske, du stirrar på maskinen
som den vill din död och fortsätter: utan
spindelväv ingen Charlie. Min tur att skratta.

En minut går fort, vi susar fram - Två miljoner
kilometer i timmen, sett till solsystemet, en hand
som släpper en annan sett till oss, och jag
fyller i “Charlie kommer minnas oss”

“Klart han kommer” Du blundar “Jag ser honom
ibland, här bredvid. Som han kommer vara sen”
Du vrider dig, i smärta kanske “som han kommer
bli” Du ler “han är redan här och vi, vi är kvar.”

Jag tar din hand, ser på tidsmaskinen, en minut
till har gått men för dig har det gått tiotusen år
och dina ögon börjar fläkta runt, snabbspolade,
du försöker kanske ta in allt du kan innan..

En minut till, jag lägger en hand mot din kind och
du stannar upp, andas ut i lättnad. Jag ser dig igen
Här, nu, inte trettio år yngre, inte tusen år gammal,
vi är bara nu och du är kvar tills du inte är det mer

Så många minuter som gick så fort, så många
minuter som för alltid kommer vara kvar trots att
de nu till sist tog slut, jag tänker det, en minut efter
en minut efter en minut innan jag lämnar rummet