Åldrandet kommer kanske inte plötsligt
det liksom smyger sig in
likt skuggorna som blir större där i den stekande eftermiddagssolen
inte som någon rytande storm
utan som en viskning
som man till slut väljer att höra

en dag böjer du dig ner
och känner hur kroppen säger
”jag minns nog allt du har gjort med mig"
inte som någon förebråelse
utan bara ett stilla konstaterande

dina sargade ben
en gång fasta snabba självsäkra
bär nu på en stelhet
som det nu krävs en startsträcka för att de ens ska bete sig någorlunda som du vill

även minnet vandrar iväg ibland
på ganska oväntade och ovana stigar
namn datum platser blir allt svårare att fånga
men alla känslor finns kvar lika tydliga som förr om inte än tydligare

du minns kanske inte vad någon sa
men du minns hur det kändes att stå där
under träden med vinden som smekte din nacke som om omgivningen och alltet
andades med dig

det finns vänner som försvinner
så klart inte alltid genom tragiska händelser ibland bara genom din egen banala tystnad
och du märker att ensamhet
inte längre betyder detsamma som förr

det är inte en sorg
det är en tystnad du har lärt dig leva i
en sorts frid som du accepterar
som om livet inte längre behöver förklara sig för någon

ja du blir sannolikt genomskinlig för vissa
och kanske även allt mer osynlig i folksamlingar
men du syns nu ändå tydligare än någonsin
för du har slutat gömma det som gör dig unik

det som förr var framtid ligger nu till stor del bakom dig
men du märker också att detta faktiskt inte skrämmer dig längre

du har levt så många liv inom ditt eget
och varje av dessa enskilda liv har lämnat spår
inte bara rynkor
utan en kunskap som inte alltid går att lura sig till

och ibland när morgonljuset faller
på ett visst sätt i rummet
märker du också tydligt att du fortfarande faktiskt väntar på något

inte för att livet på något sätt är ofullständigt
utan för att det fortfarande... faktiskt pågår

Copyright © AndLou