När höstens sista glöd långsamt falnar här inne i den djupaste av skogar, och vinterns frustande andedräkt börjar röra sig mellan träden, talar naturen med en röst äldre än människans minne.

Löven släpper sina sista fästen och singlar mot marken. De faller, inte som besegrade, utan som tecken. Som uråldriga runor skrivs de i luften och försvinner sedan ner i mörkret, där de blir en del av det som en dag ska ge nytt liv.

Kanske är det naturens äldsta lag.

Att ingenting får behålla sin form för alltid.

Det som en gång föds måste förändras. Det som en gång grönskar måste vissna. Det som lämnar, måste ge plats åt något som ännu inte har visat sig.

Skogen vet detta.

Den behöver inte förklara det. Den bara står där och genomlever det, år efter år, utan protest. Den svarar inte när vi frågar efter beständighet. I stället visar den oss förvandlingen... födelse, växt, förmultning och återkomst.

Som om den visste något vi människor så ofta glömmer.

Att vi egentligen aldrig äger någonting.

Vi lånar bara tiden.

Och när snön till sist lägger sig över marken blir skogen ett slags tempel. Inte ett tempel byggt av människohänder, utan av tystnad, mörker och väntan.

Stillheten är inte tom.

Den är fylld av något vi har svårt att höra.

Under snön pågår det osynliga. Rötterna arbetar i mörkret. Fröna vilar. Det som för våra ögon ser dött ut har bara dragit sig undan från ljuset.

Och kanske är det just därför vintern kan kännas så främmande för människan.

Vi har byggt våra liv kring klockor och kalendrar. Vi räknar dagar, veckor och år och vill gärna veta när någonting börjar och när det tar slut. Men skogen känner inga sådana gränser.

Den vet inget om våra datum.

Den känner bara tiden.

Den långsamma, tysta tiden som rör sig genom allting.

I vinterns stillhet, ställs också människan inför sin egen mörkare årstid.

Kan vi stå kvar när värmen försvinner?

Kan vi uthärda tystnaden när svaren uteblir?

Kan vi fortsätta tro på något vi ännu inte kan se?
Skogen tycks svara ja.

Den står naken mot himlen och säger:
Se på mig.

Jag har förlorat mina löv, men inte mitt liv.

Jag tiger, men jag har inte upphört att finnas.

Det som du tror är slutet är kanske bara den plats där nästa början ännu inte syns.

För djupt under marken väntar redan det gröna.

Det som ska bryta igenom när tiden är inne.

Kanske är det därför naturens övergång från höst till vinter också blir en berättelse om oss själva.

Vi faller också.

Vi förlorar människor, drömmar och delar av det vi en gång trodde att vi skulle behålla för alltid. Ibland kommer våra egna livsvintrar utan att vi själva har valt dem. De lägger sig över våra liv som snö över en mörk skog.

Och vi tror att allting har stannat.

Men kanske har det bara blivit osynligt.

Kanske finns det något inom oss som måste få vila innan det kan börja växa igen.

För det finns en märklig tröst i skogens sätt att leva.

Den försöker aldrig skynda sig ur vintern.

Den låter mörkret vara mörker.

Den låter kylan vara kyla.

Den väntar.

Och kanske är väntan inte detsamma som hopplöshet.

Kanske är väntan en annan form av, någon sorts tro.

Att förstå att allt inte behöver blomma just nu.

Att våga vila i det ofärdiga.

Att kunna se ett frö som ett löfte, trots att det ännu bara liknar en liten bit av mörkret.

Så när vintern återigen drar in över skogen kan vi kanske se den med andra ögon.

Inte som ett slut.

Inte som döden på det liv som var.

Utan som den tysta plats där någonting annat redan har börjat.

För under snön kommer våren alltid att ligga och vänta.

Inte synlig.

Inte hörbar.

Men ändå där.

Och kanske är det så med våra egna vintrar också.

Kanske är varje mörker, hur långt och hur djupt, det än tycks vara bara en vår som ännu inte har avslöjat sitt namn.

Ja, allt är en vår...

i förklädnad.

Copyright © AndLou