Han ville ge sitt liv en andra chans.
Inte för att börja om,
för det går inte att börja om.
Det förflutna står kvar där det stod,
även när man vänder sig bort från det.

Han ville bara sluta gå i andras fotspår.
Sluta mäta sitt liv mot människor
som verkade veta vart de var på väg.
Kanske var det först när han såg tillbaka
som han förstod hur många vägar han hade bränt
innan han ens hunnit upptäcka vart de ledde.

Insikten kom sent.
Som den ofta gör.

Den kom inte som en uppenbarelse,
utan som en trötthet.
Som känslan av att ha gått vilse
så länge att själva vilsegåendet
börjat kännas ... som hemma.

Han mindes platserna han lämnat.
Rum där rösterna fortfarande kunde finnas kvar
om man lyssnade tillräckligt noga.
Gator han gått på utan att egentligen se dem.
Människor han älskat,
och människor han lämnat
innan de hann lämna honom.

Han hade burit sin flykt med sig.

Ibland i en flaska.
Ibland i ett skratt.
Ibland i den där märkliga känslan
av att vara fri
bara för att man för en stund
slipper vara sig själv.

Men natten har sitt eget minne.

När ångesten till slut blev större än ruset
försvann skrattet någonstans på vägen.
Och det som en gång hade varit en flykt
blev till slut ännu en plats
att försöka fly ifrån.

Han kunde fortfarande säga:
Ge mig flaskan.
Spela min sång, för natten den är lång.

Inte för att han var lycklig,
utan för att han var rädd.

Rädd för tystnaden.
Rädd för morgonen.
Rädd för den stund
då allt som rusets dimma dolt
skulle stå där, framför honom igen.

För vad är egentligen en människa
om inte summan av sina försök
att stå ut med sig själv?

Under stjärnorna är vi alla lika små.
Ändå går vi omkring
och bygger våra liv
som om världen väntade på våra förklaringar.

Vi kallar det frihet.
Vi kallar det kärlek.
Vi kallar det framgång.

Och ibland kallar vi det liv
när det egentligen bara är
ett sätt att glömma att tiden går.

Han levde i ett slags magiskt rus,
ett förvridet mellanrum
mellan dröm och verklighet.

Det fanns något vackert i det också.

Det gör det kanske alltid
i det som håller på att gå sönder.

För människan kan skapa mening
även där det inte längre finns någon.
Hon kan göra en livslögn till en sanning
om hon upprepar den tillräckligt länge.

Och kanske är det därför
vi behöver våra berättelser.

För framtiden föds inte ur ingenting.
Den växer ur det vi minns,
ur det vi försöker glömma
och ur allt det vi ännu inte har förmått förstå.

Så även den som aldrig fick någon gloria
lämnar något efter sig.

Ett ord.
En blick.
Ett sår.
Ett skratt i ett rum
där ingen längre minns vem som skrattade.

Till slut tystnade han.

Inte på det sätt som människor först märker.
Världen fortsatte tala.
Bilarna fortsatte köra.
Människor fortsatte äta sina middagar
och planera sina morgondagar.

Men hans röst fanns inte längre bland dem.

Kvar blev stenen.

Och på stenen några få ord
som försökte sammanfatta ett helt liv.

Men en gravsten kan aldrig berätta sanningen.

Den kan bara berätta
det vi fortfarande orkar skriva.

Kanske var det där
som livslögnen till slut blev hans största bedrift.

Inte att han lyckades lura världen.

Utan att han under så många år
lyckades övertyga sig själv
om att morgondagen fortfarande väntade.

Och kanske är det vad trygghet egentligen är.

Inte något fast.
Inte en plats där ingenting kan gå sönder.

Utan vår egen föreställning
om att marken ska finnas kvar
när vi sätter ner foten.

Men jorden lovar ingenting.

Den fortsätter snurra
utan att fråga vilka vi var,
vad vi ångrade,
vad vi älskade
eller vad vi hade kunnat bli.

Varv efter varv.

Dag efter dag.

Och någonstans mellan två sådana varv
försvinner ännu en människa
ur tiden.

Kanske är det vårt sorgligaste arv:

att vi lämnar efter oss
mer av det vi gjorde
än av det vi tänkte göra.

Och ändå fortsätter världen.

Som om inget hade hänt.

Som om ingen någonsin hade stått där
under stjärnorna
och bett om en andra chans.

Copyright © AndLou