vi har druckit vårt försurade vatten
vi har rivit av de vita gipsväggarna med våra naglar
skrikit stora blödande sår i våra strupar!
och de marscherar fortfarande

de har pressat sina blad mot våra bleka bröstkorgar
slitit vårt hår med rötter från hjässan
vi har alltid vikt oss för deras begär
och fortfarande knäbjer vi

du håller min hand viskar
\"var inte rädd
molnen varslar en vindstilla morgondag\"

sakta reste vi oss ur våra gravar
de vi grävt själva medans vi skälvde och bad
trolovade varandra ända in i döden
livet hänvisade oss till straffbänken, inte sant?

dom tror att de har besegrat oss
ristat in sitt budskap med rostiga föremål i våra huvuden
men vi vet bättre...
\"kärleken är evig, alltså kan vi inte heller dö\"

så vi har krupit med skrapade knän på torr taiga
älskat tyst till ljudet av fångvaktarnas kängor
så de har splittrat marken som pangea mellan oss?

jag ler där jag står till knäna i min krypta
viskar
\"minns du den natten...\"