Fiskgrytan som serverades till barnet jag var
bar på en obegriplig alkemi
tyngda smaker sammanförda till en ogenomtränglig massa,
en mardröm på tungan
som ville smutsa ner det späda innanmätet
med sin vuxna förgiftning

Åren gick
och jag finner mig själv i köket,
utan recept men med minnet i händerna -
löken
de krossade tomaterna
de tärnade morötterna
fänkålen i delar
örtsaltet
vitlöken
olivoljan
de mörka kalamataoliverna
och till sist den vita fisken
vars strimmor ska smälta samman
med mustigheten i grytans sista minuter

Det är inte magi
utan det levda livet
att övervinna skräcken
och göra till sin egen gryta,
det som en gång var främmande och främst avsky,
att låta köket dofta av försoning