London 1892, Braham Street - Whitechapel

Böjd över ett dammigt gammalt piano, som en gång måste ha varit riktigt vackert, sitter en äldre man och trycker planlöst ned de tunga, något gulaktiga tangenterna. I den ena nypan håller han en cigarr vars rök i en rak stråle svävar upp mot taket, vars aska efter att ha bildat en lång och ostadig pelare faller ned på det mörka träet.

Herbert är hans namn. Trots att han levat i åtminstone ett halvt sekel, och trots den gråsprängda mörka hårmanen, är hans ögon pigga om än något sorgsna, och fingrarna flinka och snabba. För många år sedan luffade han omkring i hela Europa, liftade med ångbåtar över Medelhavet, samlade på sig otaliga hedniska föremål och skrifter från alla delar av världen. Och trots att där nu sitter en trött och härjad gammal man med slokande rygg och trasig väst, så lyser kunskapen som ett vaxljus i de där kloka ögonen, och tavlorna på de sammetsröda väggarna vittnar om långa resor till exotiska platser.

Han var en cirkuskonstnär; en skicklig och djärv sådan som lekte med eld och dresserade vildjur av alla storlekar och arter… En karriär som sedan länge varit över. Livrädd för att dra på sig en sjuklig hosta liftade Herbert med en handelsbåt över engelska kanalen, förlorade både sin fru och sin dotter i Tuberkulosen och har sedan dess levt ensam i den enkla våningen på Braham Street. För att tjäna några pence i veckan tjänstgör han som skräddare, syr om överrockar till banktjänstemän, lagar håliga skor. Men Cirkuskonstnären är fortfarande hans rätta titel; och allra minst hans populäraste smeknamn. Barnen på gatan tigger efter trolleritrick, de fromma mödrarna skyr honom som pesten, och Herbert är mycket ensam. I alla fall så var han mycket ensam fram till alldeles nyligen.

Någon lägger en liten och blek hand med långa, knotiga fingrar på hans högra axel. Herbert ryser och gåshud täcker hans armar och nacke, men han fortsätter att spela, sakta, stillsamt. Ett leende leker i hans ena mungipa som sekunden innan tungt hade format en tungsint min. Personen som nu står lutad mot hans rygg böjer sitt vackra huvud närmare hans och kysser honom på den orakade kinden. En vit lock från hennes långa böljande hår ramlar ned i hans ansikte och kittlar det, och hon sveper undan den lekfulla hårslingan, lägger den bakom sitt öra.

”Herbert, min kärlek, min själ”, viskar hon och Herbert vänder sig om, ljuset ovanpå flygeln kastar sitt sken över hennes ansikte och han kan nu se hennes anletsdrag tydligt. Det är en ung flicka, knappt har hon lämnat tonåren. En spenslig och späd flicka vars ådror lyser igenom den nästan genomskinliga och vita huden som blå floder i en solblekt karta. Ögonen är livfullt uppspärrade, blå som hos en porslinsdocka – de rör sig runt i rummet och verkar söka efter något. Så får hon syn på ett kuvert som ligger bredvid ljusstaken framför sin spelande cirkuskonstnär. Kvickt sträcker hon ut sin fria hand för att greppa det, men Herberts hand är snabbare och rycker det från henne.

”Galenskap, idioti…”, mumlar han lågt, försöker värja sig själv från sin flickas nyp. Hon vill till varje pris ha tag i kuvertet. På dess baksida, bredvid avsändaren, sitter en stor svart stämpel. Det är en vapensköld, en urgammal släktsymbol. Flickan som heter Ruth stelnar till då hon ser den. Över den robusta porten i ek utanför hennes barndomshem hänger samma vapensköld och inger respekt då förbipasserande får syn på den. Glänsande ormögon och olycksbådande svarta korpars vingar pryder den, representerar den urgamla och förmögna adelssläkten de Bourgh. Hennes far har skickat brevet.

”Vårt giftermål har slutligen nått hans vetskap”, suckar Herbert då Ruth motvilligt men uppgivet sätter sig ned bredvid honom på den låga pianopallen. ”Även fast han tycker att du har dragit skam över namnet de Bourgh och inte längre förtjänar att vara hans dotter, tvekar han inte inför att flå mig levande. Ruth, gudarna ska veta att du är min. Det står skrivet med hieroglyfer under den heta ökensolen i Egypten, det hörs i bönerna hos munkarna i Himalayas allra kallaste bergstrakt. Titta!” Han drar med henne till det höga fönstret, pekar upp mot den svarta himlen där molnen spruckit itu och låter ljuset från några enstaka stjärnor nå jorden.

”Ser du? Där står våra namn skrivna på himlavalvet, stjärnorna formar bokstäverna.” Han skrattar. ”Titta riktigt noga. Herbert och Ruth, alldeles söder om Orions Bälte.”
De skrattar tillsammans och kysser sedan varandra, länge, omedvetna om turbulensen som pågår nedanför på gatan. Över den kullerstensbelagda gatan, upplyst av skramlande lyktor, travar två vita hingstar med en prålig vagn efter sig. Ur vagnen stiger en fetlagd man med rosiga kinder och hög hatt. De buskiga ögonbrynen pryder ett ansikte vars sympati lyser med sin frånvaro, de vita handskarna döljer korta, knubbiga fingrar. Det är en liten man med ett kort förstånd. Herbert, som jobbade som springpojke i Venedig i sin ungdom, kallar honom uomo anziano grasso – tjock gammal man.

Den hattprydde mannen kisar upp mot den översta våningen på det stora viktorianska huset, förvrider ansiktet i ett elakt grin då han får syn på paret i ett av fönstren. Ruth, hans dotter, känner den gamle tyrannens närvaro och försvinner förskräckt utom synhåll. För ett ögonblick möts Herberts och hans svärfars blickar. Längs hela gatan har flera personer väckts av de nattliga oroligheterna. Men ingen ingriper, länge har de skytt cirkuskonstnären och hans hedniska häxkonster. Somliga skulle, mot en liten summa, inlevelsefullt berätta hur de ser skära och blå gnistor skjuta upp ur skorstenen på huset om nätterna, hur svarta katter med gula ögon dagligen smyger förbi porten för att dricka av den förtrollade mjölken som den gamle ställer ut. Och trots att ingen i London längre tror på gamla sagor om häxor och trollkarlar så skulle borgarna och barnen i Whitechapel aldrig ta emot något som cirkuskonstnären tillagat.

”Mrs Osmond, Mrs Osmond!” Herbert knackar våldsamt på grannfruns dörr. Det är en förmögen änka, en ensam själ, men hon tycker mycket om Herbert och är således fri från fördomar och döv inför skvaller. När hon öppnar kysser han Mrs Osmonds hand och föser in sin älskade i änkans stora och pråliga våning. Det är den bästa fristaden man kan tänka sig, för ingen konstapel eller beväpnad gammal adelsman vill störa en sjuklig och sinnesförvirrad gammal kvinna. Sedan återvänder Herbert in i sitt hem, Ruth låser dörren bakom sig och hör i samma stund hur hennes fars sporrar, som slår emot trägolvet som pistolskott, ekar i trapphuset.

Hon går sakta in i Mrs Osmonds lägenhet, hon har aldrig varit där inne förut. Däremot har Herbert berättat otaliga historier om sin beresta granne. Sybil Osmond var dottern till en amerikansk slavhandlare och en indisk väverska. Hon växte upp hos sin fars kusiner i England och gifte sig som femtonåring med en irländsk slottsherre. När Herbert talar om henne med Ruth glöder hans ögon av berättarglädje och fascination; han håller av den gamla kvinnan så mycket att hon i hans ögon blir en royalitet, en kunglighet. Sybil häller upp te som hon serverar med sitt vackra vita kinaporslin, sätter sig sedan bredvid Ruth i den stora soffan.

Tillsammans delar de denna ångestfyllda natts kval, sjunger på gamla folkvisor för att överrösta de upprörda ropen från lägenheten mittemot. Ett enda dämpat skott får den vingliga tevagnen att skramla och stänka Earl Gray på Sybils morgonrock. Ruth flämtar till, katten flyger förfärad upp i hennes knä – snabba fotsteg nedför trappan hörs. Ingen av dem reser sig på en lång stund. Efter några minuter börjar det regna, och dess hastighet ökar gradvis. Först ett stilla duggregnande, trevande, som för att inte störa. Sedan öppnar sig himlen och skyfallet vräker ned över Londonnatten.