For her this rhyme is penned, whose luminous eyes,
Brightly expressive as the twins of Leda,
Shall find her own sweet name, that nestling lies
Upon the page, enwrapped from every reader.
‘A Valentine’, Edgar Allan Poe

På gränslinjen mellan egokärlek och självhat går jag på lina med händerna utsträckta från kroppen och med korta, osäkra steg. Gränslinjen är Normandies kuststräcka efter Dagen D, ett vibrerande ogästvänligt och radioaktivt Tjernobyl efter explosionen, en tunn men stark fiskelina uppspänd över en manege. Mitt hjärta glöder och mina vener kokar men jag är sval, mild ända ut i fingertopparna. Jag talar tyst och ler tillgivet men jag älskar gränslöst och hatar rått.
Mitt liv är att studsa längst ut på en halkig trampolin, mitt liv är att obarmhärtigt kastas mellan idealisering och förakt, himlen och helvetet. Jag är ett skogsrå, en djävul förklädd till älva, och min rygg är ihålig – den blottar mitt heta, bubblande varma inre. Ett ovanligt barn, sade de vart jag än begav mig då jag var liten, dominant och lynnig men hon kan bli vad hon vill, och åstadkomma de mest häpnadsväckande saker även i en vuxen persons ögon.
O, jag är ett underbarn! En tillgiven fähund, en solkatt som sprider totalt mörker, en stjärnögd kelpie i ett bottenlöst tjärn och en flyktig, konturlös skugga på en och samma gång.
Mitt allra största äckel och envisaste motvilja gör sig påminda de få gånger då jag tvingats kuva min tankspriddhet; inför att leva normalt och känna svagt är jag ovillig.
Jag känner starkt, iakttar skarpt, smakar kräset och tänker kritiskt – inget och ingen är bra nog för mig och ingen är mig heller jämbördig. Jag är vis som en väderbiten och härdad gammal trollkvinna, du är blott ett blåögt och naivt barn - för du kommer aldrig så länge du lever kunna inse vidden av mina planlösa tankar och inte heller älska klassiska monologer lika djupt som mig… Och du kommer aldrig så seriöst och med sådant stort allvar hängivet studera de ting du älskar. Jag vill så gärna tro, att jag är speciell.

Det är svårt att förklara vad som pågår inuti mig och orden sviker mig då jag letar efter några att använda då jag berättar. Vad som rinner ur mina fingrar och på skärmen jag sitter vid är ordlekar, nya sätt att kombinera ord och uttryck och metaforer, och jag betvivlar att det för någon annan än mig känns begripligt. Min vokabulär är min skattkista och orden mina vänner, de lever upp inför mig, brinner en kort stund för att sedan slockna.
När jag var liten brukade jag slita papper ur böcker för att kunna skriva och teckna på, jag tecknade bara mig själv med långt lockigt hår, långa ögonfransar och med en liten hund i ett koppel vid min sida. Redan då var mitt barnsliga sinne moget och mina unga ögon kloka, sättet jag talade och förklarade på var insiktsfullt och vuxet, inte alls så enfaldigt som man kan tro. Vad är jag nu, om jag redan då var vuxen, är jag ännu död? Dör ett barn som tvingats växa upp för snabbt, inuti, redan som ung? Mitt barnasinne lyser med sin frånvaro och jag är från yttre rymden, ett modifierat sinne med verbala färdigheter. Ommöblerad inuti.
Jag skulle bli ett harmoniskt barn, sade pappa, man fick inte tala högt i min närhet, göra plötsliga rörelser eller ens röra vid mig om man ansågs vara en ’dålig’ människa. Men den stillsamma barndomen kombinerat med ett mycket fantasifullt sinne har sina följder. Jag kröp på knä, desperat bedjande och ropade efter mina fantasivänner som bodde i den ihåliga väggen, viskade hemligheter till dörrkarmen och knackade på trappstegen för att tala med mannen som jag trodde bodde där inuti. Han hette Kurt och när jag var olydig, sade mamma, då skulle Kurt komma och kidnappa mig.
Jag var en livrädd liten upptäcksresande, en Sherlock Holmes i rosa nattlinne och ljuvliga blonda lockar, ett oskyldigt barn med en tecknad värld i sitt huvud.

Den här historien har ingen handling just för att den enbart berättar om mig, sådan som jag är och varken sämre eller bättre. Jag har på senare tid utvecklat ett abstinent behov av att uttrycka mina tankegångar och hängivet anteckna mina egenheter och min inbillade sinnrikedom. För på gränslinjen mellan egokärlek och självhat sitter en flicka och dinglar med benen över kanten, hon vill leka med Barbie och inte fördjupa sig i akademiska termer och studier. Och ständigt samma fråga: kan ett barn dö men leva vidare?
Kom Barbie och Cindy och ta mig till en värld av turkos hårdplast, där gräsmattorna är i plysch och tegelstenarna av gummi. Kom regn och svep mig iväg med din nyckfulla otålighet och för mig hem, till landet Litteratur där alla sagor som någonsin berättats blir verklighet, där Atreyu fortfarande galopperar över vidderna med sin Artax, där Heathcliff och Cathy älskar varandra mer än någonsin, mer än vad som är fysiskt möjligt. Kom nordanvindarna och blås aska i mitt hår, färga mina kinder blossande röda och rädda mig undan betong och asfaltslandskap, för jag hör inte hemma här. Min oberäknelighet kontrollerar mig och jag hör inte hemma här. Jag hör hemma där molnen ständigt hänger tunga över marken, där naturen är mäktigast och hösten aldrig upphör.